I morgon är det ett år sedan en aningslös S-regering med Magdalena Andersson i spetsen skrev under terroristavtalet med Turkiet inför Natos toppmöte i Madrid. Samma dag inleder en av dramats svenska huvudpersoner, statsminister Ulf Kristersson (M), årets Almedalsvecka. Dagen efter är det dags för nuvarande oppositionsledaren Andersson. Man skulle kunna tänka sig att media är på hugget med skarpladdade frågor:
Kristersson: Var ni för naiva när ni tog över efter S? Har ni pratat för mycket i största allmänhet istället för att vänta ut Erdogan?
Andersson: Ångrar du att din regering skrev under avtalet? Ni kan inte ha gjort någon vidare konsekvensanalys?
Etc. Hittills har det varit tunnsått med lite vassare och påträngande frågeställningar från journalisterna. Vi får väl se hur det blir den här gången.
Beträffande den dåvarande S-regeringen skulle man kunna säga aningslös och inkompetent. Magdalena Andersson hade 1) aldrig sysslat med utrikespolitik och hade 2) vid tidpunkten för avtalet i juni förra året mycket begränsad erfarenhet av Nato. Däremot besitter hon stor tilltro till sin egen förmåga. Utan tveka gav Andersson sig in i ett ödesdigert köpslående med den slipade förhandlaren Erdogan. Påhejad av firma Biden & Stoltenberg som hade starka egenintressen av att driva Sveriges och Finlands ansökningar över mållinjen och åstadkomma en historisk utvidgning av Nato.
Vad som hade hänt utan avtalet kan vi inte veta. Mest sannolikt hade frågan fått avgöras internt i Natokretsen, dvs där den hör hemma, inte i villkorade separatavtal med enskilda medlemsländer. Men nu blev det ett år av plågsamt schakrande där Sverige hela tiden möts av nya krav. Det blir lätt så när man har överlämnat tolkningsföreträdet till en motpart med många bollar i luften. För Turkiet är Sveriges Natoansökan ett av alla kort i ett komplext diplomatiskt spel. Erdogan & co låter sig inte synas förrän man är säker på att ta hem potten. Kunskaperna om Turkiet var bristfälliga i den svenska Madrid-delegationen. Man hade PKK/YPG-kontakter att släpa på. Läs Peter Hultqvist och Ann Linde. Dessutom regerade man på slutet på nåder av Amineh Kakabaveh. Så långt S-regeringens allmänna oförmåga att analysera situationen.
Kristersson-regeringen har försökt vara till lags för att uttrycka det enkelt. Och fått skopvis med kritik för det. Ganska obefogad och lätt att genomskåda i mina ögon. Tidöfientliga intressen har tagit chansen att kasta skit på regeringen. Men vad skulle man ha gjort istället? Ett litet klämkäckt försök till nystart är begripligt i rådande läge. Att vända andra sidan till var ett försök att blidka Erdogan, ingen kunde veta att det skulle misslyckas. Charmoffensiven saboterades också i grunden av yttre omständigheter: Paludans koranbränning utanför Turkiets ambassad, Erdogandockan i lyktstolpen utanför Stadshuset och alla PKK-vänliga manifestationer. I Almedalen viftades det med PKK-flaggor redan förra året.
På sistone har den svenska inställningen stramats upp i sak. Jag tycker själv att försvarsminister Pål Jonson (M) sammanfattat det hela väl med syfte på terroristavtalet ifråga:
– Vi ska inte göra vare sig mer eller mindre. Man ska inte lägga till nya dimensioner. Ingångna avtal ska hållas och respekteras.
Uttalandet kom vid Natos försvarsministermöte i mitten på juni, en knapp månad före toppmötet med stats- och regeringscheferna i Vilnius 11-12 juli. Mötet inramades av nya utfästelser om ett snabbt Natointräde, på lösa grunder och utan att frågan rört sig framåt i sak. På regeringsnivå hade man då antagligen börjat inse att loppet eventuellt var kört inom överskådlig tid. Erdogan hade gjort så många tydliga markeringar att det började bli svårt att bortse från.
Själv har jag skrivit en hel del om detta under det senaste året, t ex ett inlägg här på bloggen den 6 maj: ”Sveriges Natointräde kan dröja till 2024”. Jag radade upp ett antal skäl för att det kan bli så. Utan att för den skull rista det i sten. Osvuret är alltid bäst när tvära kast inte kan uteslutas. Dagens Nyheter hade för övrigt en ovanligt klarsynt artikel med samma innebörd den 22 maj: ”Nytt mål växer fram: Natointräde växer fram”. Själv har jag också skrivit ett antal artiklar om Natofrågan i DN. I Expressen har jag bl a tagit upp Peter Hultqvists och Ann Lindes nära förbindelser med kurdiska grupper, terroriststämplade i Turkiet, självklart förödande i Natokontexten (se spalten Media till höger).
Den politiska soppan är en sak och där vilar skulden på S. Det eviga Natomotståndet, senfärdigheten efter Putins vapenskrammel och säkerhetshot i december 2021, över krigsutbrottet och Andersson-regeringens sjabbel i Madrid har skadad Sveriges säkerhet. Ingen vet var hur kriget i Ukraina slutar och vilka spridningseffekter det får. Den som tror sig sitta på facit går inte att ta på allvar. Det är bara att se till händelserna kring Wagnergruppen och Prigrozhin i midsommarhelgen.
Medias huvudlösa agerande under det senaste året är en sak för sig. Med enstaka undantag har nyhetsredaktionerna envist valt att köra ner huvudet i sanden så långt det är möjligt inför de uppenbara svårigheter som Nato-processen stått/står inför.
Strategin tycks ha varit att blåsa upp allting som i något avseende kan tolkas positivt, t ex fullständigt innehålls- och betydelselösa uttalanden från olika håll: Svenska politiker, företrädare för europeiska Natoländer, Stoltenberg i högkvarteret i Bryssel och Biden i Vita Huset. Ett övertydligt tillfälle var när den amerikanske försvarsministern Lloyd Austin var i Sverige i april. Han sa ingenting. Men det blev positivt uppslagna rubriker om amerikanskt stöd. Ett annat är Stoltenbergs alla glada hejarop. Plus när hälsade på och skrapade med foten i Ankara vid Erdogans installation efter segern i andra omgången i presidentvalet. Jag tänker inte slösa tid på att sitta och leta upp exempel för att dokumentera detta. Den mödan är det inte värt. Men det har varit ensidigt och missvisande intill idiotins gräns. Det är en sak att politiker försöker hålla skenet uppe i det längsta, det kan sägas ingå i uppdraget. Men det ingår inte i medias uppdrag att ge en friserad bild av faktiska förhållanden. Jag kan rekommendera detta som t ex ett lämpligt ämne för en akademisk uppsats i statskunskap eller journalistik.
Däremot kan jag för tydlighetens skulle nämna ett par saker som inte alls, eller i begränsad omfattning nämnts i svenska medier eller inte getts den tyngd det borde haft:
- Intervju med Erdogan i CNN (19/5): ”As long as Sweden continues to allow the offshoots of terror groups in Turkey to roam free in Sweden, in the streets of Stockholm, we cannot look favorably on Sweden’s membership in NATO” (https://edition.cnn.com/2023/05/19/middleeast/turkey-president-recep-tayyip-erdogan-interview-mime-intl/index.html).
- Uttalande från Vita Huset (24/6). Jag twittrade om det, se nedan.
3. Uttalande av Stoltenberg respektive Erdogan efter telefonsamtal (25/6). Natochefen påstod på twitter att det varit ett ”bra samtal”. I efterhand bjöd han in till ett sista-minuten-möte Sverige-Turkiet i Bryssel veckan före Vilnius.
Erdogan hävdade raka motsatsen, se nedan (obs att första delen handlar om Prigozhin och den avbrutna marschen mot Moskva).
En värre sågning är det svårt att tänka sig. På sitt officiella presidentkonto beskrev Erdogan Sveriges nya och skärpta terroristlagstiftning som meningslös så länge PKK-terrorister kan röra sig fritt i vårt land. Vilket kommer att kunna fortsätta pga att vi har en grundlagsfäst mötesfrihet i Sverige. Tycka vad man tycka vill om PKK:s demonstrations-aktiviteter så är det enligt regelboken. Överträdelserna rör brottslighet: terrorfinansiering och rekrytering. Visavi USA, som alltså inte var en part i samtalet, spydde Erdogan galla över den avbrutna affären med det amerikanska stridsflygplanet F-35, stoppad när Turkiet valde att köpte det ryska luftvärnssystemet S-400, samt försöken att koppla den nu aktuella affären med F-16-plan till Sveriges Natoansökan.
Det här är några exempel på händelser som kunde fått stora och negativa rubriker i svenska medier. Precis som alla låtsas-positiva rubriker har fått det. Av det blev intet.
Media misslyckades med sitt grundläggande uppdrag: att ge konsumenterna korrekt information om den svenska Natoprocessen. Oavsett hur och när dramat slutar är det inte medias uppgift att förtiga delar av skeendet och övertolka andra. Jag förmodar att åtminstone en del av förklaringen är att människor vill ha positiva nyheter om det svenska Natomedlemskapet, inte negativa, stödet har ju ökat kraftig efter Rysslands angrepp mot Ukraina i februari 2022. Då levererar redaktionerna på det pga att det uppfattas som läsarvänligt och kan generera ökade prenumerationsintäkter genom att man tillhandahåller en efterfrågad ”användarupplevelse”, enligt rådande managementfilosofi i branschen. Antingen inser man att det är bedrägligt men struntar i det, eller så förstår man det inte ens. Med hjälp av ”experter” och ”analytiker” som uttalar sig om än det ena, än det andra utan att ha en susning kan man dessutom dimma till begreppen så att ingen behöver ta illa vid sig. Det skulle kunna bli ett lämpligt diskussionsämne vid något av alla de seminarier som arrangeras om medier och journalistik, exempelvis i Almedalen. Eller varför inte arrangera ett extrainsatt krismöte på Publicistklubben med ansvariga chefer för rikstäckande nyhetsredaktioner på temat att media för läsarna/lyssnarna/tittarna bakom ljuset. Det är ju en bra rubrik och låter lockande. Dock tror jag inte att det blir så.