Vid Natos toppmöte i Washington fick Ulf Kristersson frågan om USA:s president Joe Biden räddat försvarsalliansen. Svaret blev ett icke-svar: ”Det har hänt väldigt mycket i Nato när det gäller styrkeuppbyggnad, försvarsplanering och försvarsinvesteringar.” Med tanke på att Biden hänger på repen är det begripligt att statsministern uttryckte sig försiktigt (DN 10/7).
Vid Bidens första Natotoppmöte för drygt tre år sedan var tongångarna annorlunda: ”Biden togs emot som en frälsare av Nato”, skrev jag den gången (SvD 14/6 2021). Då gjorde han fortfarande ett någorlunda vitalt intryck. I Natokretsar uppfattades Biden som en pålitlig och trovärdig ledare som skulle återställa ordningen i alliansen och återupprätta det haltande transatlantiska samarbetet efter de stökiga åren med Donald Trump i Vita Huset.
Själv beskrev Biden artikel fem om kollektivt försvar som ett ”heligt åtagande” och deklarerade att ”hela Europa kan lita på att USA finns där”. Inga hot om att lämna alliansen eller dra tillbaka det amerikanska stödet till Nato som under Trumpåren. USA var återigen en kraft att lita på. Europa kunde andas ut. Det ryska hotet fick man lära sig leva med. Krig var ändå avlägset.
Nu är den ryska invasionen inne på tredje året. Natos 75-årsfirandet vid toppmötet i Washington blev inte den klang-och-jubelföreställning som Vita Huset hade hoppats på och Biden kunde ha utnyttjat i valkampen mot Trump. Det var en president märkt av ålder som stod värd för mötet och det var ingenting som gick att skaka av sig ens med bästa vilja.
I efterhand ringer nya felsägningar i öronen. Biden kallade Zelenskyj för Putin, vicepresidenten Kamala Harris förväxlades med Trump. Om man i förväg fått välja ut de två värsta misstagen vid en direktsänd presskonferens med miljonpublik över hela USA och resten av världen hade det varit svårt att tänka ut något värre. Ändå var det knappast överraskande.
Bidens anhängare må ha levt i förnekelse, för egen vinning eller partiets bästa må vara osagt, men alla som ville kunde se hur pass illa det var ställt långt innan den olycksaliga TV-debatten med Trump veckorna före toppmötet. Biden snubblar sig fram i tillvaron, både fysiskt och verbalt. Antalet incidenter är vid det här laget otaliga. Att läsa upp tal från en prompter går hyfsat, att svara för sig utan manus och i förväg förberedda frågor avsevärt sämre.
Redan i februari i år beskrev en fristående åklagare Biden som ”en sympatisk, välmenande, äldre man med dåligt minne” efter ett förhör med presidenten om vilka hemliga Vita Huset-papper han förvarade i källaren hemma i Delaware. Ändå kunde han driva en ny kandidatur utan att möta något nämnvärt motstånd. Internt initierades förvånansvärt nog ingen diskussion överhuvudtaget. Ämnet var tabu. Det är genant för alla inblandade
Även media teg i huvudsak, eventuellt för att tjäna den goda saken, dvs att inte ge Trump en hjälpande hand på vägen tillbaka till makten, ett journalistiskt svek mot konsumenterna. Väljarna har rätt att få veta kognitiv status på en presidentkandidat. Watergate-avslöjaren Bob Woodward har påpekat det med adress undfallande kollegor (MSNBC 29/6). När anden väl var ur flaskan möttes Biden av en flodvåg av kritik och krav på att han ska dra sig tillbaka och lämna väg för yngre krafter.
En annan sak är vad Biden faktiskt åstadkommit på det försvars- och säkerhetspolitiska området. Natos förhoppningar var som sagt upptrissade när han tillträdde och själv skryter han gärna om sina framgångar, t ex Sveriges och Finlands medlemskap. Med ett annat synsätt har han ett avsevärt mer tvivelaktigt facit.
Biden är den förste amerikanske president under efterkrigstiden som släppt fram ett nytt storkrig i Europa utan att initialt lyfta ett finger. Tvärtom gav han i praktiken Vladimir Putin fria händer att genomföra den brutala invasionen av Ukraina, ett faktum som mer eller mindre gått under radarn men icke desto mindre.
I ett telefonsamtal med den ryske da facto-diktatorn i december 2021 förklarade Biden att USA inte hade för avsikt att bemöta ett angrepp mot Ukraina med militära medel, enbart sanktioner: ”Amerikanska trupper finns inte på bordet. Vid en invasion blir det allvarliga ekonomiska konsekvenser. Han vet det”. Orden är Bidens egna från när han refererade samtalet med Putin i en TV-intervju ett par månader innan den fullskaliga invasionen iscensattes (CNBC, 7/12 2021).
Beskedet lämnades i samförstånd med Natoledningen och tunga medlemsländer. Putin kan knappast ha uppfattat det som något annat än som ett carte blance. Hot om opreciserade sanktioner var inget som skrämde det ryska krigsmaskineriet på reträtt.
Trots att Ryssland hade generalrepeterat och samlat stora styrkor vid ukrainska gränser och i Svarta havet redan under våren 2021 verkade Vita Huset taget på sängen när scenariot gick i repris ett år senare. Stödinsatserna till Ukraina låg inledningsvis på lägsta tänkbara nivå: inga tunga vapen, inget luftvärn, inget stridsflyg. Bidens agerande – fegande – satte en ton för Natos och hela västvärldens vankelmodiga agerande som har stått sig sedan dess.
Stödet har ökat efterhand men det har gått i snigelfart. Samma ramsor om ökad produktion av ammunition och diverse initiativ av olika slag har upprepats till leda utan att ge Ukraina ett övertag på slagfältet. Vid toppmötet i Washington kom besked att Ukraina får fler Patriotsystem och 40 miljarder euro 2025. Nato tar också över samordningen av det militära stödet. Det beskrivs som framsteg och det är i och för sig korrekt, men gör ingen avgörande skillnad och ger inga långsiktiga garantier.
USA meddelade separat att man placerar kryssningsmissiler i Tyskland för första gången efter det kalla kriget och till slut också att man skickar F-16 plan till Ukraina. Efter ett utdraget velande och 30 månaders krig. Det ger inget intryck av handlingskraft. Det faller tillbaka på Biden.
Joe Biden har behandlat Putin med silkesvantar och släpat benen efter sig med samordningen i Nato och med amerikanska leveranser av avancerade vapensystem till Ukraina, hela tiden med motiveringen att undvika en direkt konfrontation med Ryssland. Priset har Ukraina fått betala i tiotusentals oskyldiga civila offer och städer och byar lagda i ruiner och aska.
Ett mer konstruktivt alternativ för Biden hade varit att sätta både Rysslands och Europas ledare under stenhård press från första början, att avstå från det planerade angreppskrig respektive att varva upp utan dröjsmål med löfte om militära insatser på ukrainsk sida vid ett ryskt anfall. Blodbadet i Ukraina hade eventuellt kunnat undvikas om Biden satt hårt mot hårt. Nu gjorde den amerikanske presidenten Ukraina och Europa en björntjänst med sitt saktfärdiga och undergivna uppträdande.
Biden har mumlat sig igenom det ena toppmötet efter det andra och varken frälst eller räddat Nato. Snarare tvärtom.