Kristersson-regeringen har beskrivit medlemskap i Nato som den enskilt viktigaste frågan för svensk säkerhet. Efter sju sorger och åtta bedrövelser ratificerade Ungerns parlament Sveriges Natoansökan som sista land. Och nu har allt detta nått vägs ände. Sverige är med i Nato. På måndag hissas den svenska flaggan utanför Natohögkvarteret i Bryssel. Dagen till ära bjuder jag på en mer utförlig version av en DN-artikel i ämnet (26/2). Nya avsnitt i kursiv stil. Håll till godo!

Natoprocessen borde stämma till eftertanke. Svenska regeringar har varit hopplöst handfallna i händerna på slipade demagoger som Erdoğan och Orbân. Naiviteten fick ett ansikte och självbilden en knäck. Det är en dyrköpt läxa. 

Kristersson-regeringen såg sig tidigt tvingad att krypa för Turkiet. När det bara var Ungern kvar fanns det inget annat val än att fortsätta på den inslagna vägen för att få Natointrädet i box. Statsministern fick vackert pallra sig i väg till Budapest, visa respekt och ”återuppbygga förtroendet” som Orbân uttryckte det.

I Madrid 2022 tecknade Magdalena Anderssons S-regering en långtgående överenskommelse med Erdoğan utan att säkra Natomedlemskapet för egen del. I Vilnius 2023 var det Ulf Kristerssons tur med samma resultat.

Utan amerikanskt stöd i ryggen hade det inte gått vägen. När det kärvade i Ungern vred USA upp det politiska trycket. För att få klartecken av Turkiet krävdes det att kongressen godkände affären med stridsflygplanet F-16.

Möjligheten infann sig av en slump när den mest Turkiet-fientlige senatorn (Bob Menendez) åtalades för mutbrott, avgick som ordförande i utrikesutskottet och fick en mer följsam efterträdare (Ben Cardin) som gick Vita Huset till mötes. Då lossnade det. Annars hade Sveriges Natoansökan av allt att döma legat kvar på hold i det turkiska parlamentet. 

Så sent som vid G20-mötet i New Dehli i september 2023 reagerade Erdoğan med bestörtning, förvisso spelad men ändå, över att Vita Huset kopplade ihop Sveriges Natoansökan med F-16. Under en paus i samtalen tog han Joe Biden åt sidan och förklarade att det var ”upprörande” att USA hävdade att frågorna hängde samman (10/9).

Två veckor senare var den versionen historia. Vändpunkten blev åtalet mot Menendez. Erdoğan såg sin chans och tog den: ”Om USA håller sina löften om så kommer vårt parlament att hålla sina löften” (26/9 2023).

Stötestenen var att ingendera parten litade på den andra och var beredd att gå före. USA ville inte bli snuvat på ratificeringen av Sveriges ansökan. Erdoğan hade ingen lust att ta det oåterkalleliga steget att godkänna Natointrädet utan att vara säker på att få sina F-16 plan. När ingen vågade ta risken att bli blåst på konfekten krävdes det ett annat upplägg.

Lösningen blev en ”simultan process” med ett steg i taget på vardera sidan, en strategi lanserad av Erdoğan i början av december och förankrad i ett telefonsamtal med Biden en vecka senare. I Vita Husets ”readout” från samtalet finns inga spår av detta (14/12), men den turkiske presidenten såg till att hålla regimtrogna medier väl informerade om hur det hela fortskred, t ex vid briefingar med inbäddade journalister ombord på regeringsplanet, vid ett tillfälle efter besök hos den grekiske premiärministern Mitsotakis, vid ett annat efter ett möte med Orbân i Budapest.

Vid utrikesministern Antony Blinkens besök i Istanbul i början av januari spikades detaljerna. När planerna väl sattes i verket ett par veckor senare gick det undan.

• 23 januari: Turkiets parlament ratificerar det svenska anslutningsprotokollet.
• 24 januari: Biden skriver brev och uppmanar nyckelpersonerna i representanthuset och senaten att godkänna F-16 affären.
• 25 januari: Erdoğan signerar det svenska anslutningsprotokollet och skickar handlingarna över Atlanten för påseende i kongressen.
• 25 januari: När man studerat materialet från Ankara gör kongressen tummen upp för affären.
• 26 januari: Vita Huset gör en formell framställan till kongressen om att man tänker sälja F-16 till Turkiet (26/1)
• 28 januari: Turkiet deponerar de svenska Natohandlingarna vid State departement i Washington i enlighet med alliansfördraget från 1949.

Efter 20 månader gick det på några dagar att få allt på plats. Den svenska regeringen kan tacka sin lyckliga stjärna för den upplösningen. Även för Menendez efterträdare Ben Cardin tog det emot att sälja stridsflyg till Erdoganregimen. För att få Sverige över mållinjen var han ändå beredd att kompromissa: ”Mitt godkännande av Turkiets begäran att köpa F-16 flygplan har varit villkorat av turkiskt godkännande av Sveriges Natomedlemskap. Men missförstå mig inte: det här var inget beslut jag fattade lättvindigt.”

Medias insatser har knappast imponerat under Natoprocessen. Med få undantag har man lydigt upprepat politiskt spinn från regerings- och Natohåll och intervjuat s k experter i parti och minut utan att gräva och ta saken vidare på egen hand. Slutfasen blev inget undantag. I en podd svarade DN:s politiske kommentator Thomas Ramberg på frågan om ”vi vet vad det var som fick Turkiet att komma till skott och äntligen rösta ja”. Det tämligen slöa och för lyssnarna vilseförande svaret blev att ”vi vet inte vad som har hänt bakom kulisserna för att åstadkomma detta” (24/1).

Jo, det gör vi faktiskt. Mer eller mindre i detalj. Vi vet även att den svenska regeringen satt på läktaren som passiv åskådare när avgörandet föll. Att Kristersson för egen del anser sig ha ”jobbat hårt och länge för detta”, som statsministern uttryckte det vid toppmötet i Vilnius redan ett halvår tidigare, faller platt till marken i sammanhanget.

Nu sitter Kristersson & co fast i ett omfattande säkerhetssamarbete med Turkiet med obegränsad vapenexport och svenskt stöd för turkiskt EU-medlemskap. Det är inga småsaker man bjudit på under resans gång.

I ett telefonsamtal med Kristersson efter ratificeringen i januari klargjorde Erdogan också att Turkiet förväntar sig Sverige ”fullföljer sina åtaganden” i enlighet med ingångna avtal inklusive ”nödvändigt stöd” i kampen mot terrorismen. Samtalet refererades utförligt av regimens kommunikationsdirektorat för att undvika alla missförstånd (3/2).

Det turkiska greppet är lika hårt som när Erdoğan kramade Kristerssons hand så att fingrarna vitnade i Ankara. Allt som allt har det varit en förödmjukande upplevelse. 

När skuldbördan ska fördelas går dagens politiker ändå förhållandevis fria i jämförelse med gårdagens. Den bakomliggande orsaken är ju en helt annan: den förljugna efterkrigspolitiken i socialdemokratisk regi under det kalla kriget. Det är värt att påminna om det.

Det säkerhetspolitiska arvet från epoken Erlander-Palme blev ett tungt ok att bära för kommande politikergenerationer. Svenska folket fördes bakom ljuset av den tidens S-ledare med en vilseledande neutralitetspolitik vid sidan av ett inofficiellt försvarssamarbete med västmakterna. 

I grunden var syftet var gott: att försäkra sig om amerikanskt och brittiskt stöd i händelse av krig. I efterhand framstår det som ogenomtänkt. Snarast utsatte det en ovetande befolkning för ökad risk vid en konflikt mellan supermakterna USA och Sovjet. I Moskvas ögon ingick Sverige i den västliga intressesfären.

I en tid med kapprustning med kärnvapen var Sverige ett strategiskt förstahandsmål för ryssarna i ett skarpt läge och det borde man ju ha kunnat räkna ut redan när det begav sig.

Även en del politiker i borgerliga partiet var förstås införstådda med vad som försiggick men konstruktionen vilade på solid socialdemokratisk grund. Några konkreta exempel från det jag själv sysslat med genom åren kan vara belysande.

I dokumentären Spioner i Folkhemmet i TV4 1999 berättade en överste, verksam vid det dåvarande försvarshögkvarteret på Östermalm i Stockholm, om hur han under tidigt 1950-tal försåg den unge Olof Palme med hemligt material från den amerikanska sidan:

”Palme kom ned till mig ett par gånger och bad att få titta på vissa saker i vårt säkerhetsarkiv och han var ju anställd i försvarsstaben och löjtnant i kavalleriets reserv och det är klart att vi litade på honom, så jag lämnade ut allt det material som han var intresserad av och jag vet att han var intresserad av de promemorior som CIA överlämnade till oss, de gav oss då och då tjocka dossiéer eller promemorior om tillståndet i Sovjetunionen och det ryska kommunistpartiet och den ryska säkerhetstjänsten.”

När det begav sig talades det naturligtvis tyst om detta. Knappt 50 år senare lade översten korten på bordet (han framträdde med namn den gången, men är avliden nu och det finns inget skäl att upprepa det här) och avslöjade utan omskrivningar hur angeläget det var att ”upprätthålla en mycket vänskaplig förbindelse med amerikanerna” även om ”vi lätt påskina att vi var neutrala.”

Olof Palme arbetade vid den tiden redan för statsminister Tage Erlander i kanslihuset, vilket var välbekant för översten. Direktiven att förse honom med CIA-dokumenten kom ”uppifrån”.

I Media från insidan (Timbro förlag 2022) återberättade jag historien från ett reportage i Aftonbladet drygt 30 år tidigare: om hur det amerikanska radionavigeringssystemet Loran C under 1960-talet kalibrerades från flygplatserna i Bromma och Torslanda med S-regeringens välsignelse. Systemet användes av USA både i luften och av kärnvapenbestyckade ubåtar i Atlanten. I händelse av krig mellan supermakterna skulle Loran-C kunna utnyttjas av väst vid en attack mot Sovjetunionen:

”Det gjordes i största hemlighet, systemet användes för att fastställa de amerikanska Polarisubåtarnas exakta position i världshaven. Med hjälp av mätningarna i Sverige kunde ubåtarna rikta in sina kärnvapen mot Sovjet.”

Det var den praktiska tillämpningen av den så kallade neutraliteten i socialdemokratisk efterkrigsversion. Den som till äventyrs andades om neutralitetspolitikens verkliga innebörd brännmärktes mer eller mindre som landsförrädare, t ex högerledaren Jarl Hjalmarsson av Tage Erlander 1959 och Fälldinregeringens försvarsminister Torsten Gustafsson 1981. När den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i Blekinge skärgård undslapp han sig att ”visserligen är vi neutrala, men vi vet var vi hör hemma”. Olof Palme krävde hans huvud på ett fat.

Socialdemokratins schackrande med säkerhetspolitiken fortplantade sig in i modern tid och fick en förlamande inverkan. När muren föll och det hemliga västsamarbetet omvandlades till ett öppet och nära partnerskap med Nato bet sig samma synsätt fast under Ingvar Carlssons och Göran Perssons S-regeringar. Det var aldrig aktuellt att ens öppna för en diskussion om Natomedlemskap.

Nutida S-ledare kunde också ha försökt bända sig loss ur historiens grepp, men den uppgiften var ingen var beredd att ta sig an. Därför låg den militära alliansfriheten låg kvar som en blöt filt över partiet även under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regeringsinnehav. Peter Hultqvists dogmatiska tal vid partikongressen i november 2021 är en modern klassiker: 

”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.”

Ett halvår senare tvingades S tvärvända under trycket från mer insiktsfulla politiker i Finland och Bidenadministrationens ambition att utvidga alliansen. Medan ryska förband slaktade civila och jämnade städer med marken i Ukraina dumpade partiet alliansfriheten. Någon självrannsakan gick däremot inte att spåra när beslutet om en svensk Natoansökan presenterades i partihögkvarteret.

Inget om tidigare låsningar i Natofrågan och inget om varför S-regeringen inte reagerade snabbt och med kraft på det ryska kravet om en ny säkerhetsordning i Europa i december 2021 eller på amerikanska varningar om ett nära förestående krigsutbrott. 

Andersson och hennes statsråd firade jul och nyår som om ingenting hade hänt. Det var världsfrånvänt och nonchalant t o m utöver det vanliga och det straffade sig.

Ur PR-synpunkt blev presskonferensen på Sveavägen ändå en fullträff. S-ledningen kunde servera Sveriges Natoansökan i direktsändning i SVT:s Rapport. Medias representanter hade inget att komma med, tagna av stundens allvar ungefär som under pandemin (15/2).

Vid den tidpunkten hade Erdoğan redan upptäckt vad som var i görningen i Sverige. Och agerat på det med blixtens hastighet. Ett par dagar före presskonferensen i partihögkvarteret uttalade han tvivel om svenskt Natointräde: ”Sverige har blivit ett hem för PKK och andra terrorgrupper. Vi ser inte positivt på deras medlemskap”, förklarade den turkiske ledaren för inhemska medier (13/5).

Uttalandet viftades bort med sedvanlig S-arrogans från Ann Lindes sida: ”Den turkiska regeringen har inte framfört denna typ av budskap till oss.” Liknande fraser har upprepats till leda under två års tid. Den M-ledda regeringen bet sig envist fast vid att Ungern inte skulle vara sist ut med ratificeringen tills man var det osv. Redan i maj 2022 kunde den turkiske ledaren börja hala in Sverige utan att den dåvarande S-regeringen reagerade.

När Natomedlemskap efter dryga sju decennier blev den enda vägens politik drogs svenska regeringar in i ett spel man inte behärskade. Fällorna slog igen på löpande band medan hjälplösa ministrar sprattlade i näten, snärjda av på Erdoğans ”så-snart som möjligt”-snack och Orbâns ”inte vara sist ut”-löfte. Två ryssvänliga regimer har dirigerat Sverige hit och dit och det ger en dålig smak.

Med en mer konstruktiv inställning historiskt från S hade vi sluppit allt detta, påfrestningen och förnedringen av att kastas mellan hopp och förtvivlan i två års tid. Sverige hade redan varit med i Nato. 

Socialdemokraternas säkerhetspolitiska arvsynd från det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet har kostat på för Sverige som nation och blev med tiden ett allt större problem i förhållande till hur omvärldsläget utvecklades. För ett litet land med Ryssland som granne och ett försvar som inte håller måttet för skarpa lägen blev priset högt, både före och under den utdragna Natoprocessen.

En annan sak är vad som händer med Nato på andra sidan det amerikanska presidentvalet i november. Risken är att alliansen börjar vittra sönder med Donald Trump som baneman och det borde inte förvåna någon, även om det kan tyckas så med tanke på alla yrvakna kommentarer efter ex-presidentens uttalande om att Putin har fria händer med Natoländer i Europa som inte gör rätt för sig, dvs betalar vad det kostar och når upp till målet med försvarsutgifter på två procent av BNP.

Vill det sig illa blir det svenska medlemskapet värdelöst när det äntligen går i uppfyllelse. Det politiska Sverige måste ta höjd för att det kanske inte finns något amerikanskt militärt stöd alls att hämta i framtiden. Om Trump tar tillbaka Vita Huset kan vad som helst hända med Sverige och Europa. Det som sker nu är ju också en ren upprepning av 2016. Så här skrev jag förra gången det begav sig:

”Donald Trumps valseger kan rycka upp den svenska säkerhetspolitiken med rötterna. Vad som händer nu med det amerikanska försvarssamarbetet är höljt i dunkel. Detsamma gäller Natos kollektiva försvarsgarantier och Europas säkerhet. Hur Donald Trump ser på säkerheten i det nordisk-baltiska området vet ingen, men svaret kan bli som en rysk intressesfär, där Putin och hans regim får härja bäst man vill” (SvD 9/11 2016).

Avslutningsvis apropå naivitet. Efter omröstningen i det ungerska parlamentet, 188 ja och 6 nej, började regeringen genast planera för ceremonier i Washington, presskonferens med Billström och Natofirande med inbjudna gäster på den svenska ambassaden och dagen efter i Bryssel med flagghissning i närvaro av Kristersson m fl. Dessutom spred man ut det till media.

När det fastnade på att det dröjde ett tag innan den nyvalde presidenten tillträdde och signerade anslutningsprotokollet fick allt ställas in och skjutas fram tills dokumentet faktiskt var påskrivet och deponerat på amerikanska UD enligt konstens alla regler. Vilket alltså skedde i dag.

Ett alternativ för regeringen hade varit att hålla huvudet kallt, bara vid detta enda och avslutande tillfälle. Istället höll man stilen ända in i kaklet och det blev lika pinsamt som när man i tidigare skeden tog ut segern i förskott, t ex vid toppmötet i Vilnius. Till slut gick det ändå vägen.

Kristersson & Billström flög som raketer till Washington för att sluta Natocirkeln. Statsministern överlämnade regeringens beslut om Sveriges medlemskap till USA:s utrikesminister Antony Blinken på State Departement vid 17.15 i dag svensk tid. I samma stund var det klart.

Nu kan kapitlet om Sveriges Natoansökan läggas till handlingarna. Plus ett som är avsevärt längre – det om 200 års om neutralitet och alliansfrihet.