Den enda giltiga journalistuppfattningen angående koranbränningar och yttrandefrihet är att tingens ordning ska bestå i nuvarande form. Verkligheten göre sig icke besvär. Jag inser att det är så, men reagerar ändå spontant och med viss fasa över ett inlägg av tolv styrelseledamöter i föreningen Utgivarna som utan att blinka lägger en blöt filt över journalistiken om koranbränningar genom sitt ställningstagande i ämnet (DN 6/9).
Föreningen följer i rakt nedstigande led i tryckfrihetsexperten och journalistveteranen Nils Funckes spår (DN 16/8). I fallet med eventuella förändringar av ordningslagen i syfte att stoppa koranbränningar anser Funcke att ”statsministern trollar med truten”. Han syftar på att Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer tillsatt en utredning i ämnet, med direktiv om att eventuellt inkludera nationella säkerhetsintressen som en grund för att begränsa allmänna sammankomster i ordningslagen. I dag är det som bekant endast möjligt med hänvisning till att säkerheten på just den utvalda platsen inte kan garanteras.
Det är att göra det mycket enkelt för sig och att bortse från tänkbara konsekvenser, ett tillvägagångssätt som sällan är särskilt konstruktivt. Att avvikande uppfattningar brännmärks per definition ingår i det konceptet, trots att ämnet råkar vara värdet av fri och öppen debatt där allas åsikter bör mötas med respekt. Fundamentalism är ett annat ord för detta och i det begreppet existerar ingen vidsynthet, att ens försöka väga det ena mot det andra ur en objektiv synvinkel.
I kommittédirektiven till utredningen om Stärkt skydd för Sveriges säkerhet vid allmänna sammankomster (2023:123) är regeringens bedömning föga överraskande att det säkerhetspolitiska läget allvarligt har försämrats: ”Det råder ett högt terrorhot mot Sverige och landet står i fokus för våldsbejakande extremism. Händelseutvecklingen är allvarlig och påverkar Sveriges inre och yttre säkerhet.”
Det ligger i linje med Kristerssons inlägg på Instagram i slutet på juli om ”vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”.
Kan man bortse från detta av principiella skäl, sitta ner och rulla tummarna och snällt vänta på att det smäller? Att terroristgrupper som Hizbollah, Al-Shabab och al-Qaida väljer ut sina mål medan det eldas koraner över hela landet i parti och minut? Utan att ens fundera över åtgärder? Regeringen har i sina överväganden valt bort att försöka tillämpa lagstiftning om hets mot folkgrupp och återinföra begrepp som trosfrid av den typ som finns i Finland. I Danmark förbjuds koranbränningar rakt av i en ny lag om ”olämplig behandling” av heliga skrifter. I Sverige prövas ordningslagen ur säkerhetssynvinkel. Det är ganska beskedligt i sammanhanget.
Föreningen Utgivarna avvisar likväl varje tanke på förändring. I ett inlägg som dryper av dogmatism hävdar de tolv styrelseledamöterna att grundlagsfästa rättigheter har tjänat Sverige väl: ”Antidemokratiska krafter i omvärlden som nu vill påverka svensk lagstiftning ska motverkas med ökad öppenhet, fler opinionsyttringar och mer journalistik.”
För det första har det inte riktigt med saken att göra. Det låter också som att det borde brännas fler koraner. För det andra pådyvlar ledande medieföreträdare landets nyhetsredaktioner den ståndpunkten och därmed äventyrar de naturligtvis en saklig rapportering i ämnet. Det är uppenbart att Utgivarna i grunden har missförstått sitt eget uppdrag.
Nu vet vi ju vad alla dessa högt uppsatta utgivarrepresentanter på public service och samtliga större kommersiella mediekoncerner tycker, Bonniers, Schibsted, TV4 etc. Journalisterna hamnar under tryck och kommer att anpassa sig, var så säkra. Bit inte den hand som föder dig. Det är enfaldig och obetänksam åsiktskonformism, som inte har ett dugg med yttrandefrihet att göra. Utgivarna agerar åsiktspoliser hemmavid på ett numera välkänt men inskränkt och farligt manér.
Jag tvivlar också på att skribenterna läst direktiven till utredningen särskilt noga. Avsikten är inte att inskränka yttrandefriheten på bred front utan att beakta om det finns glapp i ordningslagen visavi grundlagarna, vilket är regeringens ingångsvärde och en annan sak. Om resultatet skulle bli att det går att förhindra koranbränningar är det ändå förenligt med rådande yttrandefrihet. I sak tycker jag inte att det finns skäl att ifrågasätta det resonemanget.
Utredarens uppdrag är att analysera vilka rättsliga möjligheter Regeringsformen ger ”att beakta omständigheter som hotar Sveriges säkerhet vid tillståndsprövningen för allmänna sammankomster och när det gäller rätten att ställa in och upplösa allmänna sammankomster.” I det ingår även att överväga möjligheten att anvisa än annan plats för den aktuella sammankomsten än t ex utanför Turkiets eller Irans ambassader. Samt ställa in eller upplösa manifestationer om det finns skäl av det ena eller andra slaget som talar för det.
Man kan naturligtvis tycka vad man vill om detta och annat i direktiven och om hur regeringen har hanterat koranbränningarna. Just i föreningen Utgivarnas fall finns det dock alla skäl att täppa till den egna truten. Just för att inte strypa den yttrandefrihet och mångfald som man så hett säger sig värna. Vill föreningens företrädare se en bättre och mer relevant journalistik får man försöka ta sig egen roll på allvar. Allt är inte åsiktspiruetter i chefsmoduler.