De senaste årens koranbrännande har gjort att den svenska yttrandefriheten, med sina anor tillbaka till Tryckfrihetsförordningen (TF) från 1766, är en hetare fråga än på länge. Och det finns andra perspektiv än att vi i Sverige berömmer oss av att i ett kvarts årtusende levt i ett land där vi kan uttrycka oss fritt i tal och skrift. För media är det en trist realitet att dagligdags verka i en tillvaro där press- och yttrandefriheten är kringskuren och begränsad av statliga ingrepp.
I koranfrågan har både regeringen och S-oppositionen gått som katten kring het gröt om huruvida det går att få stopp på okynneseldandet av religiösa skrifter. Skälet är förstås att man räds opinionsyttringar och protester mot inskränkningar av yttrandefriheten.
SD lever och frodas väl när partiets företrädare pekar ut islam som en mordisk religion och man själva stämplas som säkerhetsrisk när man vägrar ge efter för utpressning från Erdoğan & co i den muslimska världen. Ett spektakel som omröstningen i Richard Jomshofs ställning som ordförande i justitieutskottet är manna från himlen och lyfter partiet i väljaropinionen. Någon gång kanske den insikten når fram till övriga partier.
Överlag har protesterna mot att peta i lagstiftningen varit programmatiska och konsekvensneutrala. Det spelar ingen roll att det finns argument mot att bränna religiösa skrifter: bristande respekt för trosfriden, ökad risk för intolerans och polarisering etc. Sverige ska inte ge efter för yttre tryck. Yttrandefriheten får inte naggas i kanten under några omständigheter.
För statsbärande partier är passivitet ändå inget alternativ när Sverige står under hot om hämndaktioner från religiösa diktaturer och terrorgrupper. Statens kärnuppdrag är att slå vakt om nationens och medborgarnas säkerhet. Det går inte att blunda för det. Vad det leder till är en annan sak.
I Danmark skruvade koalitionsregeringen med M, S och borgerliga Venstre upp tempot när protesterna mot koranbränningarna eskalerade och snabbproducerade ett tillägg i strafflagen med upp till två års fängelse. Om folketinget godkänner förslaget blir det olagligt att ”göra sig skyldig till olämplig behandling av ett föremål med betydande religiös betydelse för ett trossamfund”, dvs förbjudet att bränna religiösa skrifter. Med en mening vill den danska regeringen avvärja hoten mot samhället.
Tidigare fanns det även svensk lagstiftning om att värna trosfriden. Majoritetsförslaget i betänkandet Yttrandefrihetens gränser (SOU 1969:38) var också att ”även i fortsättningen bibehålla ett skydd för de människor som har en bestämd trosuppfattning.”
När den dåvarande S-regeringen med Olof Palme som statsminister valde att prioritera stärkt yttrandefrihet ströks detta vid riksdagsbehandlingen 1970. Koranbrännarna fick fritt fram. 1999 och 2006 väckte KD tanken på en ny lag om religionsfrid med avvisades av Göran Perssons S-regering. Fredriks Reinfelds M-ledda regering där KD ingick tog inte upp tråden. Efter det har inget hänt.
Nu finns det ingen quick politisk fix inom synhåll. I regeringens utredning om ordningslagen är tanken att begränsa tillståndsgivningen för allmänna sammankomster av nationella säkerhetsskäl. Slutdatum är i juli 2024. S vill se över lagarna om hets mot folkgrupp och förargelseväckande beteende utan att ge någon tidsangivelse.
Den minsta gemensamma nämnaren är den starka viljan att förbjuda koranbränningar pga säkerhetsläget och det ofullbordade Natointrädet, och att göra det med så finstilta ingrepp i lagstiftningen som möjligt för att inte röra upp mer känslor än nödvändigt.
Det vilar ingen beslutsamhet över något av detta, vare sig från regeringen eller S. Det är tassande och försiktigt. Båda sidor vacklar under det växelvisa trycket att göra allt eller inget. Något samarbete över blockgränserna har inte aktualiserats. Staten framstår som svag och splittrad och det var kanske det som var koranprovokatörernas avsikt.
När det politiska systemet närmar sig yttrandefriheten från ett annat håll med sikte på media och nyhetsförmedling är det mer raka rör. Då råder det en bred samsyn om att staten utan att fundera allt för mycket över konsekvenserna kan inskränka möjligheterna att verka fritt genom lagstiftning och statliga repressalier mot icke önskvärd journalistik.
Det mest närliggande exemplet är den omstridda lagen om utlandsspioneri. Beslutet medförde ”begränsningar av friheten för var och en att publicera uppgifter i grundlagsskyddade medieformer” om Sveriges internationella säkerhetssamarbeten. Även meddelarfriheten inskränktes.
För att föra in paragraferna i brottsbalken krävdes också ändringar två av Sveriges fyra grundlagar, TF och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). När lagen antogs vid dubbla voteringar i april respektive november med mellanliggande riksdagsval röstade endast V mot vid det första tillfället, vid det andra anslöt även MP.
Ursprungligen kom förslaget från S. Kristersson-regeringen tog det i mål. Partier som för stunden är synonyma med staten tänker gärna i samma banor. Staten godtar stora ingrepp i lagstiftningen för att stoppa journalister och deras uppgiftslämnare. Koranbrännare har än så länge hanterats med silkesvantar i yttrandefrihetens namn. Det är paradoxalt minst sagt.
Spionerilagen trädde i kraft vid årsskiftet 2023 och har bl a lett till att SVT:s nyhetsredaktion avstått från att publicera uppgifter om kriget i Ukraina pga åtalsrisken (SVT 30/4).
En annan aspekt är att press- och yttrandefrihet är inte bara en sak utan flera samverkande och att staten har en hel palett av juridiska åtgärder att tillgå för att strypa det fria informationsflödet.
I TF:s finns regler som verkar i den riktningen. I avsnittet om allmänna handlingars offentlighet begränsas rätten till insyn bl a med hänsyn till rikets säkerhet. Det är naturligtvis i sin ordning. Spioneri är ett brott även för journalister. Men för att systemet ska fungera som det är tänkt förutsätter det rent spel från statens sida och att det inte missbrukas.
Min erfarenhet efter många år i media är den motsatta. När det gagnar den egna saken förhalar t ex departement och myndigheter ständigt utlämnande av material för att fördröja publiceringar. I ett fall jag själv drev ”försvann” en känslig handling i tio månader. När jag överklagade till Kammarrätten och två handläggare besökte Försvarsmaktens högkvarter dök den plötsligt upp (SvD 15/10 2020).
Det stryks också på godtyckliga grunder alldeles för mycket vid sekretessprövningen. Alla sekretessparagrafer är gummiparagrafer och besluten fattas av den part som är utsatt för granskning. Det är ett uselt förfarande och det säger sig självt att det inte fungerar.
Särskilt utrikessekretessen missbrukas. Allt kan hemlighållas med hänsyn till den luddiga formuleringen om Sveriges ”förbindelser med en annan stat”, vilket också sker. Det händer att inte ett ord lämnas ut förutom rubrik och datering, även om uppgifterna i sig är oförargliga.
För en kvalificerat hemlig handling gäller sekretessen i 70 år. Det innebär t ex att det kan finnas material i säkerhets- och underrättelsearkiv om Estonias förlisning 1994 som inte är tillgängligt förrän 2064. För hemliga handlingar om Palmemordet gäller 2056. Ingen som var med när det begav sig kommer längre att vara i livet.
Inget av detta är en slump. Det är så staten vill ha det. Regeringen har lagt förslag som riksdagen antagit. Det är inte särskilt yttrandefritt om man säger så.
Om journalister anses ha begått övertramp kan staten, representerad av Justitiekanslern, JK, väcka åtal för sekretessbrott mot utgivaren och försöka få enskilda journalister att avslöja sina källor, alternativt dömas till fängelse. Rör det sig om kvalificerat hemliga uppgifter sätts meddelarskyddet ur spel.
Rättsliga processer kan vara befogade men det finns också andra exempel, t ex när JK 1988 tvingade en DN-reporter att avslöja vem som var källan bakom uppgifter från Palmeutredningen. 1991 visade jag ett dokument med kvalificerad sekretess i ett liknande ärende i TV4Nyheterna. JK sonderade men kom ingen vart.
I inget av dessa båda fall var det publicerade materialet av sådan karaktär att det var ens i närheten av spioneri och brott mot rikets säkerhet, även om dokumenten var försedda med den högsta sekretessnivån. Staten gick till överdrifter och missbrukade systemet.
2019 skrev jag om ubåtsjakten i Stockholms skärgård fem år tidigare, och upptäckte att marinen begått ett misstag: istället för att registrera ljud från en kränkande ubåt, vilket var det som rapporterades till regeringen, hade man spelat in en signal från ett bärgningsfartyg till en boj för väderobservationer i Östersjön. ”Bekräftad ubåt var ljudsignal till SMHI-boj” löd rubriken (SvD 15/10 2019).
Försvarsmakten lämnade in en anmälan till Säpo om ”men för rikets säkerhet.” Brottsmisstanken var ”grov obehörig befattning med hemlig uppgift”. Säpo skickade det vidare till Riksåklagaren för säkerhetsmål, som lämnade över det till JK. Under tiden skrev jag fler artiklar. Vittnen trädde fram. Efter några månader skrevs ärendet av. Inget brott var begånget. Försvaret agerade i egen sak pga att man hade klantat sig och att det var pinsamt. Ubåtsmaterialet kommer att stå kvar på arkivhyllorna och samla damm till 2084.
I det här perspektivet framstår den omhuldade svenska yttrandefriheten inte i lika glansfull dager längre. Staten jagar hellre journalister än koranbrännare. Det är ingen vacker syn. Politikerna borde rannsaka sig själva.