När Micael Bydén utnämndes till överbefälhavare i september 2015 uppfattade jag honom som en frisk fläkt. ”En krigare tar över som ÖB” var rubriken på min artikel i Svenska Dagbladet (11/9) när han tilldelades uppdraget av den dåvarande S-ledda regeringen.

Då hade jag redan hade jag intervjuat honom vid flera tillfällen i hans tidigare roll som flygvapenchef. Och fått ett gott intryck. Utan att tveka talade han om att det fanns för få Jas Gripen-plan i stridsdugligt skick för att klara incidentberedskapen och alla andra åtaganden samtidigt. Han hävdade att han ”varit extremt tydlig mot uppdragsgivaren”, regeringen, på den punkten.

Micael Bydén hade varit både aktiv stridspilot och stabschef för ISAF-styrkan i Afghanistan. Han var tio år yngre än sin företrädare Sverker Göranson, han som blev sjukskriven för utbrändhet 2013 efter uttalandet om en-veckas-försvaret: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand. ”Bydén verkade orädd och målmedveten. Kanske kunde han elda på styrkorna, blåsa liv i den tröttkörda försvarsledningen i Högkvarteret och leda den planerade upprustningen av det svenska militära försvaret med fast och trygg hand.

Snart åtta år senare har den bilden av Micael Bydén krackelerat. Under åren har hans ÖB-aktier sjunkit stadigt i kurs. Det är inte enbart hans eget fel. På S-tiden med Peter Hultqvist som försvarsminister vande han sig vi att det inte var så bråttom med upprustningen: ”Det tar tid att bygga militär förmåga”, mässade Hultqvist redan i anslutning till försvarsbeslutet 2015. Så fortsatte det och försvarsministerns mantra blev även Bydéns. Trots utvecklingen i omvärlden med fortsatt rysk militär upprustning och ett aggressivt uppträdande i närområdet runt Östersjön. I Sverige gick allt ändå sin gilla gång. Försvarets förmåga ökade, men långsamt.

På sistone har ÖB-läget förändrats, förvärrats. Från mycket initierat håll har det nått mina öron att det uppstått ett ökat tvivel kring Bydéns lämplighet som ÖB ända upp på regeringsnivå. Invändningen är att han inte uppvisar det beslutsamma och tydliga ledarskap som krävs för att nå resultat i ett utsatt läge. Både vid politiska kontakter och internt i Högkvarteret intar Bydén ofta en ”defensiv hållning”. Istället för att driva på håller han tillbaka och pekar på svårigheter, inte möjligheter.

ÖB:s favorituttryck för att beskriva Försvarsmaktens vedermödor är numera att ”vi går tungt”. Även en del av hans närmaste medarbetare använder samma ordalydelse. Ett exempel är Michael Cherinete. Hultqvist placerade honom för en framskjuten position som enhetschef för materielfrågor på försvarsdepartementet. Efter regeringsskiftet återgick han till Högkvarteret där han nu har en roll som chef för det som kallas genomförandefrågor.

Innebörden i det i politiska kretsar illa sedda uttrycket är att uppdraget att utveckla och förstärka försvarsorganisationen är förenat med en stor och mödosam kraftansträngning och det måste alla ha förståelse för och rätta sig efter. Det är besvärligt och kommer att ta sin tid.

Även offentligt har ÖB under en längre tid gett uttryck för en liknande inställning och har talat om att det är en ”mental utmaning”, en ”mental resa” (DN 18/1 2020, Expressen 9/10 2022) att rusta upp försvaret. Så sent som i maj upprepade han att det är ”det är en mentalt rätt stor omställning” och ”en svårare och jobbigare process än vad jag hade sett framför mig” (SvD 21/5).

På den politiska sidan är man inte intresserad av att lyssna på militära klagosånger. Särskilt med tanke på det utdragna och blodiga krig som rasar i Ukraina framstår det som löjeväckande. Man hade hellre sett en ÖB som tog tag i akuta frågor som den infekterade lönekonflikten med flygvapnets piloter, såg till att det fanns kängor och annan nödvändig utrustning till krigsplacerade värnpliktiga som kallas in till repetitionsövningar och skruvade upp tempot med att få en tredje armébrigad på plats. Den som Nato redan efterlyst för att stärka försvaret i Norden. Dvs en ÖB som gasar, inte bromsar.

Inramningen är också sämsta tänkbara. I försvarsberedningens rapport ”Allvarstid” (Ds 2023:19) är slutsatsen att Ryssland utvecklas i ny-Stalinistisk riktning och utgör ett allvarligt hot mot europeisk säkerhet. När Sverige väl släpps in i Nato blir det den största omställningen på 200 år. Försvaret ska integreras i Natos planering. Då gäller att leverera på det, ekonomiskt och militärt.

Politiskt är det upp till regering och riksdag att anslå de budgetmedel som gör det möjligt att bygga upp försvaret till den nivå som möter Natos kravbild, initialt försvarsutgifter på två procent av BNP. I försvarsberedningens slutrapport i april 2024 kommer nivån för åren 2025-30 att spikas. Eventuellt kommer S och Hultqvist att krångla, förslaget om en särskild skatt för ”rika” ligger fast. Om Tidöpartierna är överens spelar det ingen roll. Försvaret kommer att få sina pengar.

I det operativa ledet är det högste chefen för den så kallade enrådsmyndigheten Försvarsmakten som ensam bär hela ansvaret inför uppdragsgivarna på den politiska sidan, dvs ÖB. I nuläget är det således upp till Micael Bydén att lösa uppgiften. Frågan är om då Bydén är rätt man. Är svaret ja är saken klar. Om svaret är nej är det mer bekymmersamt. Det mest troliga är att han tills vidare ändå sitter kvar på sin post. Inte för att det är den bästa lösningen, men för att det är enklast så. Att ge en överbefälhavare sparken är ingen liten sak, vare sig internt i Försvarsmakten eller i omvärldens ögon. Flera skäl talar för att han trots allt kan klara sig.

Till att börja med har han bara 15 månader kvar på sitt förordnande. När det löper ut 30 september 2024 är det slut under alla omständigheter. Micael Bydén är inte den som kommer att verkställa nästa försvarsbeslut. Om han tvingas bort i förtid kan det framstå som ett svaghetstecken och fel signal både visavi Nato och Vladimir Putins Ryssland. Regeringen vill heller inte bjuda S-oppositionen på möjligheten att starta ett nytt bråk om en myndighetschef som man inte anser håller måttet.

Om det trots allt blir så att han lämnar uppdraget, signalerna kan ju bli så starka att han väljer att kliva av ”frivilligt” måste han ersättas. I det sammanhanget nämns i skrivande stund bara ett namn: Michael Claesson, nu försvarsstabschef. Det enda han har mot sig är åldern, han är 58 och jämnårig med Bydén som är 59. I övrigt bedöms han vara rätt person att leda försvaret in i framtiden.

Själv kan jag bara konstatera en sak. Jag hade fel om Micael Bydén: Han är en gnällspik, ingen krigare.