”Vi kan inte bli det enda landet i Norden som inte är med. Vi kommer inte kunna vara del av någon riktig försvarsplanering. Det går inte.”

Vem sa detta och när? Ja, svaret finns i rubriken. Dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist (S) på trottoaren utanför partihögkvarteret på Sveavägen 68. Klassisk S-mark under ett halvsekel långt försvar av svensk neutralitetspolitik och alliansfrihet. Svenska S-försvarsministrar som Per Edvin Skiöld, Torsten Nilsson och Sven Andersson darrade aldrig på manschetten under det kalla kriget. Nu meddelade Hultqvist till synes helt apropå till några förbipasserande att det var dags att byta säkerhetspolitiskt spår i Sverige.

I alla fall om man får tro Svenska Dagbladets serie ”om politikerna som tog Sverige in i Nato”, i november 2022 belönad med stora journalistpriset för Årets berättare. Mer om detta längre fram. Men om vi stannar kvar utanför partihögkvarteret så var det 12 maj 2022 försvarsministern fällde sin kommentar, alltså bara några få dagar innan den historiska kursändringen offentliggjordes vid en presskonferens. Vad Hultqvist menade var att andra alternativ var uttömda.

När nu Finland bestämt sig för att gå med i Nato hade Sverige inte längre något val. Då skulle vi flyta omkring ensamma och övergivna i Norden utan Natofördragets kollektiva försvarsgarantier enligt artikel fem. Och utan det noga utmejslade försvarssamarbetet med Finland. Kronjuvelen i Hultqvistdoktrinens alla bilaterala försvarsavtal. Om Finland, men inte Sverige gick med i Nato skulle det det militära samarbetet mellan länderna raseras. S-regeringen vågade inget annat än att slänga den militära alliansfriheten över bord och ansöka om medlemskap i Nato. Hur mycket det än sved. För försvarsminister Hultqvist del var det bara att bita i det sura Natoäpplet, snabbt ömsa skinn och försöka framstå som en varm alliansanhängare.

Och hoppas att de flesta glömt bort vad han sa vid partikongressen i november 2021:

”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.”

16 månader senare är läget diametralt annorlunda. Krig rasar i Europa. I Sverige vill sex av åtta partier inget hellre än att vi släpps in i Nato. Än så länge väntar ratificeringar i Ungern och Turkiet innan det kan realiseras. När det blir är en vidöppen fråga som bekant. I skrivande stund kommer beskedet att Ungern skjuter fram beslutet till april, åtminstone.

Redan Hultqvist talade om betydelsen av Finlands vägval. Det har också varit en uttalat målsättning att Sverige och Finland ska gå med tillsammans. Tills ganska nyligen verkade det också bli så. På senare tid har det steg för steg krupit fram att Finland ligger i framkant och att Turkiet kan tänka sig att öppna Natodörren redan innan Sverige släpps in. Enligt Erdoğans uppfattning uppfyller Finland villkoren i terroristavtalet med Turkiet från i juni 2022. Det gör däremot inte Sverige. Insikten om att Finland kan gå före har nu bekräftats även på regeringsnivå. Av statsministern själv:

”Det har varit tydligt de senaste veckorna från turkiska sidan att de känner sig färdiga med Finland men inte med Sverige”, förklarade Ulf Kristersson (M) vid en pressträff tillsammans med Natoförhandlaren Oscar Stenström (14/3).

Varför Kristersson gick ut med detta just nu är svårt att säga. Rimligen är han vid det här laget säker på att Finland får förtur. Sannolikt har han fått informella besked från den finska sidan i saken. Därmed har det inträffat som Hultqvist ville slippa i maj förra året: ”Vi kan inte bli det enda landet i Norden som inte är med. Vi kommer inte kunna vara del av någon riktig försvarsplanering. Det går inte.”

Om det nu blir så går det inte att påstå något annat än att det får allvarliga och negativa konsekvenser för svensk säkerhet.

För det första faller det nära militära samarbetet med Finland. Som Natomedlem måste Finland prioritera den gemensamma försvarsplaneringen inom alliansen och kan inte på eget initiativ skicka soldater till ett land i krig utanför Nato hur som helst, hur angeläget det än kan vara. För det andra saknar Sverige i nuläget säkerhetsgarantier. Det räcker inte att stå på tröskeln. Även om regeringen försöker hålla masken är det inget annat än en säkerhetspolitisk mardröm. Ingen vet vad som händer om Sverige utsätts för ett väpnat angrepp. Visst kanske vi får militärt stöd. Men bara kanske. Och med vad. Ingen vet.

Sverige kunde sökt inträde i försvarsalliansen när som helst under ordnade former under lång tid. Men S vägrade att tänka om innan kriget kom och även då dröjde det in på mållinjen. Väl där skrev S-regeringen avtalet med Turkiet som gör att vi är utlämnade till Erdoğans välvilja. I Ungern har Orbán insett värdet av att kunna sätta press på Sverige och Finland att ”sluta sprida lögner” om hur hans regering monterar ner rättsystemet och oberoende medier och hakat på.

Hur det slutar blir enbart gissningar. Men i nuläget tyder inget på att Sverige är med i Nato vid toppmötet i Vilnius 11-12 juli. Kanske Finland, men inte Sverige. Innan det blir aktuellt vill Turkiet se leverans i alla delar på terroristavtalet: utlämningar av påstådda terrorister, razzior mot PKK för att stoppa terrorfinansiering och rekrytering på svensk mark etc. Att bara skärpta lagstiftningen mot deltagande i terrororganisationer från 1 juni är inte tillräckligt.

Åter då lite kort till SvD:s artikelserie och stora journalistpriset. Jag vet inte riktigt hur det var tänkt från början – om det var en serie eller inte. Avsnitten är i tur och ordning publicerade 3 mars, 15 maj och 2 juli.

Det verkar vara lite spretigt för en serie. Nåväl, det intressanta är motiveringen: Att SvD-berättelsen handlar ”om politikerna som tog Sverige in i Nato”, alltså den dåvarande S-regeringens vånda och kval innan Hultqvist & co till slut tog rygg på Finland och lämnade in en ansökan.

Några månader efter att priset delades ut är det ju ganska uppenbart att det inte finns några politiker som tog in Sverige i Nato. Sverige är bevisligen inte med. Ingen skugga över skribenterna. Jag har ju själv här och nu haft nytta av deras insatser.

Men Prisjuryn kanske till en annan gång ska ta sig en funderare över om det är lämpligt att ta ut segern i förskott. Eller om det är bättre att fundera lite längre än näsan räcker. Här har ni hela gänget. Ordförande i församlingen är Jonas Bonnier.