Ett halvår efter explosionerna vid Nord Stream finns det fortfarande inga säkra uppgifter om vad som hände eller vilka som ligger bakom attentatet i Östersjön den 26/9 förra året.
Det senaste livstecknet från den svenska utredningen, dvs Säkerhetspolisen och Riksenheten för säkerhetsmål vid Åklagarmyndigheten, kom i november förra året. I två likalydande pressmeddelanden bekräftades att det rör sig om ”grovt sabotage”, att det påträffats ”främmande föremål” på botten med ”rester av sprängämnen”. Därefter har det varit tyst som i graven.
Med ett undantag: att ansvarig åklagare Mats Ljungqvist i slutet av februari till synes opåkallat berättade om sina egna funderingar för New York Times: ”Tror jag att det var Ryssland som sprängde Nord Stream? Det har jag aldrig trott. Det är inte logiskt. Men som i mordfall måste man vara öppen för alla möjligheter” (7/3). Det sista lät mer som en billig kiosk-deckare än en seriös utredare i en internationellt uppmärksammad brottsutredning med geopolitiska implikationer. Oavsett var den landar. Om den landar i ett utpekande eller om den skyldige går fri.
När svenska medier hört av sig har det hur som helst varit kalla handen från åklagarens sida: ”Med hänvisning till den pågående förundersökningen har jag ingen önskan att för närvarande kommentera ärendet på något sätt” (DN 8/3).
Kanske råkade Ljungqvist bara försäga sig i NYT-intervjun, smickrad av att en så stor publikation hörde av sig och visade intresse. I vilket fall avfärdade han i några korta meningar den inledningsvis vanligaste teorin om Nord Stream: att det är ryssarna som ligger bakom. Skälet skulle kunna vara att skapa allmän oreda och energikaos i Europa. Invändningen att det vore enklare att bara vrida av kranarna om man nu ville stoppa leveranserna till gastörstande länder i Europa.
Det går att resonera fram och tillbaka om detta och annat. En del skribenter och experter vill att det ska vara Vladimir Putin som är den skyldige och vrider fakta i den riktningen.
Patrik Oksanen vid tankesmedjan Frivärld menade redan dagen efter dådet att det bara fanns en tänkbar aktör och ”det är ryska federationen” (TV4 27/9). På twitter lade han senare ut en lång tråd där ett skäl till att ryssarna sprängde gasledningarna var att man ville undvika framtida skadestånd för uteblivna gasleveranser till Tyskland m fl (7/3.) Med tanke på hur kriget utvecklats och att den ryska invasionsarmén kört fast i Ukraina förefaller det långsökt att Putin och det statliga ägarbolaget Gazprom skulle bry sig om den saken. Tiotusentals döda soldater och ett samhälle som går på knäna pressat av ekonomiska sanktionspaketet talar ett annat språk. I en ledare i BLT (18/3) återkom Oksanen till ämnet. Här tog han upp giftmordet på FSB-avhopparen Alexander Litvinenko i London 2006 och novitjukförgiftningen av familjen Skripal, far och dotter, i Sailsbury 2018 som exempel på hur den ryska militära underrättelsetjänsten GRU opererar utomlands.
Någon bäring på Nord Stream finns det ju inte i detta, men den typen av tesdrivande och spekulativa kring-resonemang ges ofta stort utrymme i medierna. Alltför stort skulle jag säga eftersom det inte tillför något substantiellt i sak överhuvudtaget.
Andra argumenterar för och har försökt leda i bevis att USA och väst, eventuellt med kopplingar till Ukraina är ett mer sannolikt scenario. Den välmeriterade amerikanske veteranreporten Seymour Hersh har utan att på något sätt kunna leda saken i bevis satt sin heder i pant på att USA och Joe Biden bär ansvaret. I den versionen utnyttjade USA den marina Natoövningen Baltops i Östersjön i juni 2022 som täckmantel. Attackdykare placerade ut sprängladdningar som sedan detonerades flera månader senare. Hela storyn börjar och slutar med ett frågetecken.
Båda sidor svär sig fria självklart fria från alla anklagelser. Vita Huset håller en låg profil i skuldfrågan. Ryssarna pekar omväxlande ut USA och brittiska marina specialförband, vilket naturligtvis inte betyder att skvatt i något av fallen. Däremot är den svenska åklagarens uttalande onekligen en ledtråd i sammanhanget. Han vet mer än vi andra och sänker på en rak fråga det ryska spåret till botten utan att blinka. Det kan ha sin betydelse. Redan i slutet av förra året skrev Washington-Post att ”inga avgörande bevis” pekar mot Ryssland. Tidningen hänvisade till 23 källor i nio länder. Inget konkret i sak men med tanke på avsändarens trovärdighet ger det onekligen en viss tyngd.
Utredningar pågår även på andra håll, i Danmark och Tyskland, med den gemensamma nämnaren att det är ytterst lite av substantiellt värde som har bekräftats officiellt. I det närmaste inget.
Det som, under det halvår som passerat, fört saken framåt är framför allt uppgifter i internationella medier, senast det ukrainska spåret med besättning utrustande med falska papper på den hyrda segelbåten Andromeda (Der Spigel 9/3). Vid en närmare granskning visar det sig att det finns stora luckor i materialet, t ex är det svårt/omöjligt att transportera den erforderliga mängd sprängmedel och dykutrustning som krävdes ombord på en så pass liten farkost (av typen Bavaria 50 Cruiser). Om Andromeda är involverad i dådet måste det ha pågått en större operation med supportfartyg i området. Ett exempel som nämnts är den grekiskflaggade oljetankern Minerva Julie som låg still i omgivningarna i en vecka före explosionerna. Även här är substansen låg.
Tysklands försvarsminister Boris Pistorius varande tidigt för att det rör sig om en ”false flag operation” för att lägga skulden på Ukraina. En rådgivare till president Zelenskyjs har förnekat inblandning: ”Ukraina har ingen information om ’pro-ukrainska sabotagegrupper’” (Mychajlo Podoljak, Twitter 8/3).
En uppgift av mer allmänt intresse går vidare med information som kom fram direkt efter attacken: att CIA hade någon slags förhandsindikation och varnade underrättelse- och säkerhetstjänster i väst för ett kommande sabotageförsök. Uppgifterna förekom först i tyska och sedan i amerikanska medier redan i september 2022 (NYT, Der Spiegel m fl) och har därefter återkommit under resans gång. I mars kom en ny informationsvåg om att västliga underrättelsetjänster på ett tidigt stadium hade detaljerad information om dådet, att den vidarebefordrades bl a till en ”skandinavisk delegation” vid ett möte i Bryssel, men att man enades om att tysta ner det hela och fördröja utredningsinsatserna (Times 8/3).
Strax före halvårsdagen skrev New York Times om hittills okända uppgifter från MarineTraffic som följer rörelser på havet genom AIS-data (Automatic Identification System) från fartygens spårsändare/transpondrar. Enligt tidningen rörde sig det danska krigsfartyget P524 Nymfen vid attentatsplatsen fyra dagar innan explosionerna ägde rum: ”Efter ett tag slog fartyget av sina transpondrar och förvann ur sikte. Minuter senare började ett av svenska flygvapnets spaningsplan röra sig över området och en svensk korvett gav sig iväg mot platsen i hög hastighet och körde runt på vattnet” (24/3).
New York Times var först bland etablerade medier med uppgifterna om det danska fartyget men ändå tvåa på bollen. Först var den oberoende danske researchern Alexander Oliver som på ett trovärdigt och initierat sätt återkommande granskat Nord Stream-sabotaget på sin OSINT-blogg (Open source intelligence). I ett av inläggen är informationen om den svenska militära närvaron vid attentatsplatsen mycket detaljerad (21/3).
Klockan 07.12 den 22/9 lyfte en “Swedish Air Force S 100B Argus airborne early warning and control (AEW&C)” från Malmens militärflygplats utanför Linköping och flög ut över Östersjön. Enligt inlägget rörde det sig inte om en rutinflygning. Planet flög runt Gotland och rörde sig sedan över kors och tvärs över explosionsplatsen med en mellanlandning i Ronneby. Vid samma tid lämnade en av marinens Visbykorvetter (HMS Visby, K31) marinbasen i Karlskrona och satte kurs mot samma område. Under flera dagar rörde sig fartyget på platsen, vid ett tillfälle längre österut mot den ryska Östersjöflottans bas i Kaliningrad, periodvis med avslagna transpondrar. Vad jag kan förstå går det inte att ifrågasätta faktaunderlaget bakom något av detta. Både flyg- och fartygsrörelsen dokumenteras med kartor och exakta positioner och tidpunkter.
En kärnfråga är då vad som utlöste denna tillsynes febrila aktivitet. Att det skulle vara slumpmässigt faller på sin egen orimlighet. Enligt AIS-data har det danska fartyget endast rört sig på platsen vid två tillfällen på fem år, båda efter den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022, första gången i mars, andra gången i september några dagar för explosionerna. P524 Nymfen lämnar Rödbyhavn 19.50 den 21/9 och kommer fram till platsen vid 06.15 den 22/9. En timme senare lyfter det svenska spaningsplanet från Malmen. HMS Visby lägger ut från Karlskrona. Ett skäl kan enligt OSINT-bloggen vara att ryssarna drog igång en marinövning med Östersjöflottan den 21/9 och att något inträffat som utlöst insatser från både det danska och svenska försvaret.
Uppgiften om svenska krigsfartyg i området innan sprängningarna ägde rum är både ny och inte. DN publicerade i ett tidigt skede uppgifter om svenska fartygsrörelser, också med stöd av AIS-data. Marinens fartyg gick ut från Karlskrona den 22 september 2022, dvs fyra dagar i förväg, och körde fram och tillbaka i flera dagar, periodvis med avstängda transpondrar. I tiden stämmer det både med artikeln i New York Times och OSINT-bloggen.
Marinen förklarade då det med att man och rutinmässigt ofta rör sig på platsen (DN 30/9). Och visst, så är det. Med den nytillkomna informationen om att även ett danskt fartyg, svenskt flyg och tidssambandet blir det ett sammanträffande som man kan tro på eller inte. Och i vilket fall sätta det i relation till uppgifterna om att underrättelsesamfundet i väst enats om att tysta ned vad som förevarit. Samt även till att både Säpo och Åklagarmyndigheten i Sverige verkar hålla sig till det, förutom ett förfluget ord i New York Times. Plus att Försvarsmakten inte har gett någon mer ingående förklaring till varför man var på explosionsplatsen med både flyg och fartyg fyra dagar i förväg. Det kan man med all rätt vid det här laget fråga sig och kräva svar på. Media har än så länge inte riktigt tagit sig an den uppgiften.
En hypotes i nuläget är att det inte finns något intresse från myndigheterna att bringa klarhet i vad som förevarit. Även från politiskt håll verkar intresset begränsat. Det gäller inte bara i Sverige utan överlag. Misstanken kan uppstå om att mörkläggning är att föredra. Varför kan man bara spekulera kring. I det perspektivet kommer den svenska förundersökningen om grovt sabotage och utredningarna i Tyskland och Danmark att avslutas utan att någon åtalas och ställs till svars i domstol vid en rättegång. Motiveringen blir då sannolikt brist på bevis. Den enda som i längden gynnas av att sabotaget mot Nord Stream läggs till handlingarna i tystnad är den skyldige. Även om sanningen är obekväm måste den fram i ljuset just av det skälet.