Historien är väl känd. Avvecklingen av det svenska totalförsvaret genomfördes i samförstånd mellan socialdemokratiska och borgerliga regeringar under flera decennier.
Nedskärningarna inleddes när Sovjetväldet och kommunistdiktaturerna i Östeuropa föll samman. Det militära försvaret bantades till oigenkännlighet och ställdes om från att försvara svenskt territorium till internationella insatser. Regementen lades ner, värnplikten avskaffades och ersattes av ett smalt yrkesförsvar. Det fina i den politiska kråksången för både S- och M-ledda regeringar var att de kunde räkna in besparingar i statskassan och använda pengarna till annat som bedömdes som mer angeläget. Inga larmklockor ringde ens när en ökad rysk aggressivitet i Sveriges närområde var ett faktum. Jag tog upp frågan i en artikel i Expressen nyligen (se under Media i spalten till vänster).
”Alliansregeringen levde i föreställningen om den eviga fredens och avspänningens tidevarv i Europa efter det kalla krigets slut. Reinfeldt fortsatte nedrustningen från tidigare S-regeringar, fick se sin första försvarsminister Mikael Odenberg (M) avgå i protest och talade själv om försvaret som ett särintresse.”
Jag konstaterade också att det blev en väldigt mycket snack men lite verkstad från S-MP-regeringen under Stefan Löfven även efter den ryska illegala annekteringen av Krim 2014, trots det uttalade löftet att återupprätta totalförsvaret:
”Nyckelmeningen i försvarsbeslutet 2015 som fattades med brett politiskt stöd i riksdagen var att öka och säkerställa den samlade förmågan både i det militära och civila försvaret. Det sistnämnda avseende beredskapsnivå, befolkningsskydd och försörjningsfrågor vid krislägen. I regeringens nationella säkerhetsstrategi 2017 nämndes till exempel pandemier, krigsutbrott och energikriser. Fem år senare vet vi att det inte var mycket bevänt med något av detta. Vid pandemiutbrottet saknades lagerhållning för medicinsk skyddsutrustning och läkemedel. När Ryssland gick in i Ukraina var den svenska säkerhetspolitiken överspelad och S-regeringen fick mer eller mindre i panik söka medlemskap i Nato. Med energikrisen för dörren finns inga reservplaner eller alternativa strategier att luta sig mot för att klara elförsörjningen i landet. Säkerhetsstrategins högtidliga ord om ett energisystem som tål ’störningar’ som kan leda till ’svåra påfrestningar’ i samhället klingar ihåliga.”
Min slutsats i artikeln var att den tillträdande högerregeringen måste visa en större handlingskraft än sina föregångare för att lyckas ”förstärka Sveriges säkerhet och beredskap” och ”motbevisa att Sverige alltid är lika naivt och oföretagsamt oavsett vem som än sitter vid makten och styr landet.”
Utgångspunkten för resonemanget var explosionerna vid Nord Stream-ledningarna i Östersjön och syftade främst på yttre förhållanden. Men det är lika applicerbart på frågor som rör den inre säkerheten, alltså Polismyndighetens och Säpos ansvarsområden.
Organisatoriskt leder spåren tillbaka till den stora polisreformen vid årsskiftet 2015. När det arbetet påbörjades långt tidigare var det Alliansregeringen som satt vid makten och då var det inte enbart brottsbekämpningen som var på agendan. 2008 handlade det både om att polisens utredningsresultat skulle bli ”väsentligt förbättrade” och om ett effektivare ”resursutnyttjande” i hela rättsväsendet. Inriktningen upprepades 2010 i direktiven till utredningen som lade grunden för reformen. Ett huvudsyfte var alltså att spara pengar, precis som på försvaret.
Konkret blev resultatet att svensk polis vid tiden för den stora flyktingkrisen hösten 2015 var mitt upp i en stor omorganisation och stod mer eller mindre handfallen inför det tryck som uppstod vid gränserna. Drygt ett halvdussin år senare står det klart att den nya myndigheten inte lyckats bekämpa den växande gängkriminaliteten. Polisen har fått ökade resurser av S-ledda regeringar men utvecklingen har inte vänt. Antalet dödsskjutningar fortsätter att öka år efter år.
Säkerhetspolisen är från samma tidpunkt en egen myndighet. Resultatet är mer svårbedömt än polisens eftersom nästan inget redovisas öppet. Klart är att Säpo gärna slår på propagandatrumman och skryter om sina egna bravader i kampen mot terrorister och spioner så snart tillfälle ges trots att de faktiska resultaten ofta pekar i en annan riktning. 2017 hade Säpo uppgifter om Rakhmat Akilov från det internationella ”underrättelseflödet” innan terrordådet på Drottninggatan utfördes, men avbröt insatserna i förtid. Några år tidigare jagades en som det visades sig oskyldig 22-åring från Boliden över hela landet. Terroristen Mohamed Belkaid, en av de ledande aktörerna vid terrorattackerna i Paris 2015 och i Bryssel 2016, var länge bosatt i Märsta. Säpo missade honom helt. För att nämna några exempel.
Vid ett tillfälle på sistone har Säpo tagit över en brottsutredning på ett sätt som reser frågetecken kring vad syftet egentligen har varit. Mordet på psykiatri-samordnaren Ing-Marie Wieselgren i Visby under Almedalsveckan begicks av dokumenterad psykiskt störd förövare enligt Rättsmedicinalverket och vad det har med Säpo att göra är svårbegripligt. Det går inte att frånhäva sig tanken att Säpo-chefen Charlotte von Essen ur ett regeringsvänligt S-perspektiv mitt i valrörelsen såg det som politiskt korrekt att omvandla en galnings verk till ett terroristbrott med hänvisning till ett tidigare högerextremistiskt förflutet i form av stödmedlemskap i Nordiska motståndsrörelsen, NMR, 2015 och deltagande vid några NMR-demonstrationer 2017 och 2018.
I skrivande stund ägnar sig Säpo åt att utreda grovt sabotage efter de två sprängningarna vid Nord Stream som inträffade inom svensk ekonomisk zon i Östersjön. Vid sidan av själva explosionerna finns det en annan omständighet som inte kan tillåtas att sopas under mattan oavsett vilken förklaring det rör sig om.
DN:s avslöjande (30/9) om att marinens fartyg i förväg befann sig vid exakta positioner för explosionerna vid Nord Stream-ledningarna är minst sagt uppseendeväckande – men har väckt begränsad uppmärksamhet, ett kort inslag i Ekot och en rewrite i Aftonbladet ungefär. I kombination med uttalanden av Försvarsmaktens insatschef Michael Claesson i DN samma dag blir det hela än mer anmärkningsvärt. Generallöjtnanten säger att han inte känner till några sabotage-varningar (från CIA, Der Spiegel 28/9) men att han bara kan svara för sig själv. En av Sveriges högsta militärer kan alltså inte svara för myndigheten utan enbart för vad han själv känt till. Han flaggar alltså för att det finns information som rör attentat och svensk säkerhet som han inte fått ta del av. Claesson säger också i något kryptiska ordalag att det kan han funnits ”signalering inom ramen för andra myndigheter” och ”olika typer av underrättelsesamarbeten”. Som det är formulerat pekar han på Försvarets Radioanstalt, FRA och det nära samarbetet med amerikanska och brittiska avlyssningsjättar.
Naturligtvis ingen slump att marinens fartyg befann sig vid båda explosionsplatserna några dagar innan laddningarna detonerade. I DN framgår det att fartygen i samtliga fall, tre dagar på raken, stängde av sina AIS-sändare (Automatic Identification System) när man närmade sig sabotageplatserna söder om Karlskrona och utanför danska Bornholm. Marinens informationschef vill inte svara på varför, men det finns bara ett svar och det är att man inte ville låta sig spåras i känsliga skeden. Nu måste alla fakta om vad marinen gjorde i området, vilka fartyg som var där och varför fram i ljuset, likaså vem som visste vad och när. Det ligger nära till hands redan på det här stadiet att ett och annat har tystats ned. Om Säpo och Åklagarmyndigheten skulle bidra till att cementera detta är det skandalöst.
M-ledaren Ulf Kristerssons tillträdande regering står nu generellt inför stora utmaningar när säkerhets-och beredskaps-relaterade frågor i vid bemärkelse ska hanteras. En gemensam nämnare för inre och yttre säkerhet är hur den politiska styrningen och departementen organiseras i Regeringskansliet och vilka myndighetschefer som sätts att leda verksamheten.
När Stefan Löfven tillträdde 2014 delade han utan närmare motivering upp det svenska försvaret på två departement. Det militära försvaret låg kvar under försvarsministern. Det civila försvaret flyttades till justitiedepartementet och placerades under inrikesministern med ansvar även för Polismyndigheten och Säpo. Ett första självklart beslut av den nya regeringen vore att så att säga renodla tillbaka. Ett försvarsdepartement och en minister med ett samlat ansvar för militärt och civilt försvar. På motsvarande sätt ett en justitieminister med ett samlat ansvar polisen och rättsväsendet i övrigt.
Försvars- och justitieministrarna i den nya regeringen måste själva vara resultatinriktade individer och undvika att skyffla undan besvärliga frågor i utredningar. En första fråga att ställa sig är om det sitter rätt personer i ledningen för försvars- och polismyndigheterna.
Det finns anledning att sätta frågetecken för det. ÖB Micael Bydén är efter sju år på posten starkt knuten till den avgående S-regeringen och ställer sig helhjärtat bakom Peter Hultqvists mantra om att ”det tar tid att bygga militär förmåga” samt att Försvarsmakten ska skynda långsamt när militärens budget ska omfatta två procent i BNP-andel 2028. I opposition har de borgerliga partierna sagt sig vilja nå dit 2025, både med tanke på den svenska försvarsförmågan och det stundande Nato-inträdet.
Just nu tuggar Bydén på ett svar på ett uppdrag utdelat av Hultqvist i maj med slutdatum 1 november om hur upprustningen ska genomföras med sikte på 2028. Avbryt, omformulera och byt ut Bydén per omgående skulle jag säga. Med Hultqvist som bromskloss i opposition i rollen som ordförande i försvarsutskottet måste en borgerlig försvarsminister rekrytera en självständig ÖB som leder det militära försvaret efter eget huvud och ser möjligheter, inte svårigheter. Insatschefen Michael Claesson uppvisar en avsevärt bredare kompetens och ett mer rörligt intellekt än Bydén. Jag har intervjuat båda och tycker mig ha lagt märke till det. Lösningen finns i det fallet alltså på nära håll.
Rikspolischefen Anders Thornberg har gjort en slät figur i kampen mot den eskalerande brottsligheten och våldsspiralen. Precis som under tiden som Säpochef har det mest handlat om att bedriva propaganda i egen sak och skyla över myndighetens tillkortakommanden genom att peka på ett delat ansvar med socialtjänsten och kommunerna. Thornberg är lika fel som Bydén på sin post och det finns ingen anledning att förlänga pinan. På Säpo tog Charlotte von Essen över som en nödlösning när företrädaren Klas Friberg slutade av privata skäl 2021. Hennes insatser imponerar inte. Säpo står också fortsatt för ett överdrivet hemlighetsmakeri med egenintresset för ögonen. I en transparent värld duger det inte att alltid hänvisa till sekretess när man inte kan eller vill svara.
Den militära säkerhets- och underrättelsetjänsten Must lider av samma sjuka och levererar sällan eller aldrig någon av substantiellt värde i det offentliga rummet. Inför den ryska angreppet mot Ukraina duckade Must och chefen Lena Hallin också för uttalade varningar från amerikanska underrättelsetjänster för en stundande fullskalig militär invasion i närtid. I Must-världen låg det inte i korten. Här inställer sig en misstanke om att Must serverade de slutsatser som S-regeringen önskade för stunden för att slippa gå i närkamp med kraven på att ansöka om medlemskap i Nato. Även Hallin måste bort om det ska ske en uppryckning.
Om en ny regering spelar safe får Bydén, Thornberg, von Essen och Hallin sitta kvar tills vidare och kan då få skulden och petas längre fram om framstegen uteblir även fortsättningsvis.
Alternativet är att avlägsna myndighetschefer som inte håller måttet och ersätta dem med operativt sinnade personer som kan och vill uträtta något som gör skillnad. Det innebär ett större politiskt risktagande, men också en möjlighet att uppnå resultat. Och om jag inte hört alldeles fel är det vad den nya högerregeringen vill åstadkomma.