Medan rösträkningen pågick och det såg ut som att Ulf Kristersson skulle nå en majoritet av mandaten i riksdagen och eventuellt kunna bilda en M-ledd regering med stöd av KD, L och SD skickade jag ut ett inlägg på twitter direkt på morgonen efter valet (12/9):
”Om valresultatet står sig och högersidan vinner kommer S och C att inleda en galen offensiv för att splittra L med ”blåbruna” hot och manipulera fram avhopp från partilinjen med en M-ledd regering. Kan för övrigt redan vara igång. Bara ett tips till nyvakna medier!”
Exakt vem eller vilka som låg bakom vad i de aktioner som senare uppdagades vet inte jag. Men uppenbarligen anser sig både en riksdagsveteran och en nyvald ledamot från Liberalerna mejlbombade från vänstersidan. Syftet med det hela behöver ingen ta miste på.
Jag hade blivit glad om jag haft fel i min twitterprognos. Men utfallet blev exakt det förväntade. Både i fråga om resultatet och propagandan. I tidningarna – särskilt i Dagens Nyheter – pågår kampanjer för att pressa fram avhopp med SD som skrämskott. Det var bakgrunden inklusive mina egna farhågor.
Inför Bokmässan i Göteborg skrev jag av den anledningen på GP:s debattsida (22/9) om hur media uppviglar för att L ska spricka på regeringsfrågan: ”Det påminner om andra sidan Atlanten. Donald Trump ville inte heller acceptera resultatet när han fick stryk av Joe Biden.” Frågan är alltså vems ärenden media går efter valet. Hela artikeln finns att läsa i GP:
https://www.gp.se/debatt
Och även under rubriken Media i spalten till vänster!
Under Bokmässan diskuterades också talmansfrågan. Magdalena Anderssons utsträcka hand om att stödja en M-kandidat fick stora rubriker. Ingen ställde sig frågan varför den avgående statsministern (S) gjorde sitt utspel och med utstuderad noggrannhet uppmanade media att ställa frågan vidare till M-ledaren Ulf Kristersson, dvs om han var beredd att ta emot ett så flott erbjudande. Även den här gången gjorde jag ett inlägg på twitter (22/9):
”S-utspelet att släppa fram en M-talman kan tolkas välvilligt, för att vara snälla. Eller som ett försök att sabotera regeringsförhandlingarna genom att värva över L och få stöd för en paketlösning där 3:e största parti SD snuvas på en vice talmanspost. Media kan ju fråga!”
I skrivande stund har jag inte sett någon som har gått i närkamp med S-strategin. Men S-tanken är så klart att få in en fot i talmansdiskussionen och störa regeringsunderlaget till höger. Det är vad som finns inom räckhåll. I övrigt är S för närvarande off side.
Om högersidan 1) inte svarar på provokationerna från vänster, 2) håller ihop under valet av både talman och vice talmän klarar man det första testet. Annars kan det snabbt rasa. Vilket självklart är vad S hoppas åstadkomma. Då står S redo att ta tillbaka regeringsmakten.
Media har inte tänkt i de banorna och halkar runt utan att få grepp om läget. Överlag har man också haft uppenbart svårt att hålla isär begreppen när man gått i närkamp med vad som kan anses som praxis vid talmansval. För att ta en artikel i mängden (Aftonbladet 12/9) har ”Socialdemokraternas linje i talmansfrågan alltid varit att största parti tillsätter talman”, medan ”Moderaterna i stället alltid hävdat att det ska vara största parti i en regeringskonstellation. Det är numera Sverigedemokraterna”, underförstått att nu tänker Ulf Kristersson försöka få Björn Söder (SD) vald till riksdagens talman.
Tio dagar senare upprepar DN samma budskap (23/9): ”Socialdemokraternas linje i talmansfrågan har alltid varit att största parti tillsätter talman. Moderaterna har i stället alltid hävdat att det ska vara det största partiet i en regeringskonstellation, vilket numera alltså är Sverigedemokraterna. Håller M fast vid den principen, är det alltså SD som får tillsätta talman.”
Naturligtvis är det rena dumheter. SD kommer inte att sitta i regeringen och det faller då redan där. Vad ordet konstellation står för framstår som oklart, eventuellt ett resultat av politiskt spinn från vänsterhåll eftersom det förekommer i båda tidningarna. M är det största regeringspartiet och tänker naturligtvis inte ge bort talmansposten till ett parti utanför regeringen.
Om det skulle bli strid och sluten omröstning kommer det att stå mellan M-kandidaten Andreas Norlén och S-kandidaten Kenneth G Forslund.
Den väl utvecklade praxis, alltså inte vad enskilda partier anser, utan vad som blir resultatet, utfallet av talmansprocesserna är att det största regeringspartiet utser talman. Det är vedertaget.
Efter 12 av 15 riksdagsval sedan enkammarriksdagens infördes har talmannen hämtats från det största regeringspartiet: 1970 (Henry Allard, S), 1973 (Allard omval), 1982 (Ingemund Bengtsson, S) 1985 (Bengtsson omval), 1988 Thage G Petersson, S), 1991 (Ingegerd Troedsson, M), 1994 (Birgitta Dahl, S), 1998 (Dahl, omval), 2002 (Björn von Sydow, S), 2006 (Per Westerberg, M), 2010 (Westerberg, omval) och 2014 (Urban Ahlin).
Undantag från denna praxis har endast förekommit vid tre tillfällen.
1976 omvaldes Henry Allard (S), som då redan suttit två mandatperioder, trots att det blev en borgerlig regering med C som största parti. Allard åtnjöt även de borgerligas förtroende.
Undantag nummer två var 1979 när Ingemund Bengtsson (S) valdes till talman i strid med Allan Hernelius (M) trots att de borgerliga återigen vann valet och bildade en ny treparti-regering med Thorbjörn Fälldin (C) som statsminister. I valet gick M kraftigt framåt och blev största parti medan Centern gick bakåt. Helt enligt praxis om största regeringsparti kom den borgerliga kandidaten från M. Den här gången fanns det ingen samsyn och då blev det strid och den vann S.
Tredje undantaget var 2018. Jag var då reporter på Svenska Dagbladet, bevakade efterspelet till valet och var först med nyheten (SvD 21/9 2018):
»Enligt uppgifter till SvD har Alliansen till slut enats om att presentera den kandidat som det talats om efter valet. Allt pekar mot att Alliansens kandidat blir Andreas Norlén (M), nu ordförande i konstitutionsutskottet (KU).«
I min bok Media från insidan berättar jag att det dröjde innan det bekräftades:
”Jag fick information vad som skulle ske på morgonen och skrev direkt. Artikeln gick ut som planerat på SvD:s sajt. Tiden för presskonferensen där förslaget skulle offentliggöras var utsatt till 13.00, så det blev några timmars väntan...När beskedet kom var det att alliansen, som då fortfarande uppträdde enigt, ville se Andreas Norlén (M) i talmansrollen.”
Några dagar senare röstade alliansen bort Stefan Löfven (S) som statsminister, det var innan Annie Lööf (C) började prata om den breda mitten. SD var tredje största parti men fick ingen vice talmanspost.
Nu är det låga odds på omval för Andreas Norlén (M) och att vice talmän utses av S, SD och V (2 105 röster fler än C). Det vore helt enligt praxis. Men det förutsätter att högersidan håller ihop och att ledamöter från alla partier följer partilinjerna även i sluta voteringar. Då är manegen också krattad för att komma överens även om ett regeringsprogram. Annars väntar som sagt S på en ny chans.