Här är den kritiska artikeln om polisen som slaktades på Svenska Dagbladet

Artikeln nedan skrevs i mars 2019. En av de som intervjuades var Bo Wennström, professor i rättsvetenskap vid Uppsala universitet.

Nu har han framträtt i SVT och är lika kritisk mot polisledningen då som nu.

På min dåvarande arbetsplats Svenska Dagbladet slaktade en räddhågsen redaktör den ursprungliga versionen och strök alla kritiska citat av Wennström.

Av en slump hade jag sparat originalet. Kommer här!

Regeringen kräver att det grova gängvåldet ”måste ner” vid ett hemligt möte med polisledningen. Gränskontrollerna sviktar under trycket. På fem år ska 10 000 polisanställda rekryteras. SvD granskar polisreformen från 2015 och spelet bakom kulisserna vid Polismyndigheten.

Det går knappt en dag utan nya krisrubriker om polisen. Periodvis framstår det som att Polismyndigheten, inne på sitt femte år, helt tappat kontrollen över skjutningar, grova våldsbrott, gränskontrollerna, gängkriminalitet och den negativa utvecklingen i utsatta områden.

Och det är inte bara ett fenomen i media. I en utvärderande slutrapport till regeringen i september 2018 konstaterade Statskontoret att omorganisationens målsättningar ”om bättre verksamhetsresultat och högre kvalitet” inte är uppnådda.

Lena Nitz har varit ordförande i Polisförbundet sedan 2010 och följt hela förändringsprocessen på nära håll:

– Vi ställer oss bakom Statskontorets bedömning. Vi tycker att det var en bra utvärdering. Jag vet att både politiker och Polismyndigheten säger att nu är omorganisationen över, men vi har genomgått ett stålbad som vi inte är igenom ännu på långa vägar.

Polisreformen 2015 var den största på 50 år efter förstatligandet av svensk polis 1965. Samtidigt ett spel med höga insatser.

Hur polisen fungerar är en förtroendefråga som berör hela samhället. I vardagen tycker nog de flesta att det ska gå att få kontakt med polisen, att det ska svara när man ringer, att brottsanmälningar tas på allvar och utreds inom en rimlig tid, att det känns tryggt och säkert på gator och torg och att kriminella inte ska få härja fritt.

Om polisen inte klarar sina uppgifter rubbas tilltron till staten och det politiska systemet. I utsatta områden sprids oro, rädsla och rentav skräck när polisen framtår som maktlös.

Ursprunget till det som blev omorganisationen av polisen går långt tillbaka. Från början var inriktningen delvis en annan. 2008 inledde alliansregeringen ett arbete i Regeringskansliet för att skapa ett effektivare ”resursutnyttjande” i rättsväsendet.

Med några månader kvar till valet 2010 kom nästa initiativ från regeringen när en parlamentarisk utredning tillsattes.

Motiveringen var att kraftigt ökade anslag och fler polisanställda ”inte återspeglas i polisens resultat.” I direktiven till den så kallade Polisorganisationskommittén ställde alliansregeringen en rad krav för att öka effekten i det svenska polisväsendet.

* Högre kvalitet.

* Ökad kostnadseffektivitet.

* Ökad flexibilitet.

* Väsentligt förbättrade resultat i polisens verksamhet.

I uppdraget ingick dessutom att klargöra ”i vilken utsträckning polisens nuvarande organisation utgör ett hinder för de krav regeringen ställer”. Förslaget från den parlamentariska kommittén blev att samla hela polis-Sverige under ett tak.

* Rikspolisstyrelsen och länspolismyndigheternas avskaffades.

* Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) bytte namn till Nationellt forensiskt centrum (NFC).

* Rikskriminalen döptes om till Nationella operativa avdelningen (NOA).

* 30 000 anställda – 20 000 poliser och 10 000 civilanställda – placerades i istället i den nya Polismyndigheten.

– Jag ska vara rättvis och säga att det finns fördelar jämfört med tidigare, framför allt att vi har en sammanhållen svensk polis, en myndighet. Det förenklar samordningen över lands- och länsgränser, säger Lena Nitz vid Polisförbundet.

Men…?

– En bärande tanke var att polisen skulle komma närmare medborgarna, det glömde man längs vägen. Tanken var också att flytta ut beslutandemandatet till cheferna längst ut i organisationen. Istället har det blivit precis tvärtom. Mandaten försvann uppåt och polisen är väldigt toppstyrd i dag.

Beslutet om Polismyndigheten togs i politisk enighet i riksdagen hösten 2012 och följdes snabbt av nästa steg.

För att verkställa beslutet illsatte regeringen Genomförandekommittén, med långtgående befogenheter. I uppdraget ingick att att dela in Polismyndigheten i regioner och tillsätta chefer utom Rikspolischefen. Arbetet skulle slutföras på två år till 2014.

Bo Wennström är professor i rättsvetenskap i Uppsala. Samma år gav han ut boken ”Svensk polis: Pusselbiten som inte passar in”.

– Man skapade en form av allpolis där alla skulle kunna göra allting, alla former av specialister ströks. Under ett långt tag fanns det ju varken trafikpoliser eller narkotikapoliser. Men man har åstadkommit det man har velat, säger Wennström fem år senare.

Hur ser du på resultatet och den grundläggande uppdraget att garantera inre säkerhet och bekämpa brott?

– Det är ju rätt så tydligt att polisen har tappat väldigt mycket tempo genom det här. Den parlamentariska utredningen var undermålig. Genomförandekommittén slog sönder allting och åstadkom väldigt mycket kaos när man skulle bygga upp något nytt.

På SvD Debatt kritiserade Bo Wennström Polisorganisationskommittén redan 2014 och menade att utredningen ”blint har fokuserat på organisation och management”. Han tog särskilt upp att kommittén hade anlitat konsultföretaget Enhancer, inspirerat av en ”managementguru och psykoanalytiker.”

Bo Wennström till SvD:

– Jag står fast vi det jag sa den gången, även om det hände saker. Det lades lager på lager men det var samma form av tänkande.

Enhancers VD Ulf Lindberg:

– Det är väldigt märkligt att människor, som inte har någon saklig grund för sitt agerande, kan uttala sig på ett felaktigt sätt om saker som de inte har kontrollerat överhuvudtaget.

Frågan om polisreformen är uppenbarligen fortfarande infekterad.

Polismyndigheten är till skillnad mot Rikspolisstyrelsen en så kallad enrådsmyndighet, vilket innebär att hela ansvaret för polisverksamheten i Sverige numera är samlat under Rikspolischefen.

– Det är en centraliseringsreform i huvudsak och därmed i linje med en europeisk tendens, säger Micael Björk, docent i sociologi vid Göteborgs universitet och författare till boken ”Den stora polisreformen”.

På vilket sätt?

– Organisationen skulle förändras för att få en ökad nationellbeslutskraft som det hette i utredningarna. Men reformen har presenterats på ett annat sätt: att det var en reform som skulle byggas underifrån, att den lokala närvaron var det som skulle prioriteras. 

Hur bedömer du resultatet?

– Man satte en matrisorganisation med centraliserade förvaltningsstrukturer, som ett slags byråkratisk utopi. Organisationen skulle läggas till rätta en gång för alla. Uppenbarligen lyckades man inte med det.

Dan Eliasson var inget givet val som Rikspolischef och hade inte förväntat sig att få jobbet.

Han hade ingen egen erfarenhet av polisen och satt redan på ett tungt chefsjobb som generaldirektör för Försäkringskassan. Dessutom fanns det andra kandidater. Men när alliansregeringen förlorade valet på hösten 2014 ändrades förutsättningarna.

Beslutet gick över till S-MP-regeringen och då vägde en annan av Eliassons meriter tungt: att ha varit som statssekreterare i justitiedepartementet åt en tidigare S-regering. När regeringen erbjöd honom jobbet som Rikspolischef tackade han ja och tillträdde direkt när den nya myndigheten inrättades den 1 januari 2015.

Vid samma tidpunkt började hundratusentals människor röra sig mot Europa och Sverige, både landvägen och över Medelhavet, på flykt från krig och missär i Syrien, Irak, Afghanistan, Afrika och på Balkan. Innan året var över hade 163 000 flyktingar sökt asyl i Sverige.

Samtidigt togs både politik och polis på sängen. Framförhållningen och beredskapen var låg, resurserna otillräckliga. När regeringen införde inre gränskontroller med hänvisning ”akuta utmaningar för viktiga funktioner i samhället” gick polisen på knäna.

Flera år senare kvarstår akuta problem vid gränserna. I EU-kommissionens rapport om yttre kontroller i Schengenområdet 2018 totalsågades den svenska polisens insatser. Kravet var omedelbara åtgärder för att komma till rätta med ”operativa och strategiska” brister.

− Polismyndigheten är väl medveten om att vi behöver förstärka gränskontroller och uppfylla andra krav som följer av Schengenregelverket, kommenterade chefen för Nationella operativa avdelningen (NOA) Mats Löfving.

I budgetunderlaget för 2020 krävde polisen extrapengar för att klara trycket mot gränserna och förhindra att internationella stöldligor och andra kriminella passerar in i landet ostört. Pengarna ska gå till personal, utrustning och metodutveckling.

En av Dan Eliassons åtgärder som ny Rikspolischef var att dra igång ett strategiskt utvecklingsprojekt för att skapa bättre omvärldsbevakning och analysfunktioner vid myndigheten.

Utgångspunkten var att polisen lider av ett strukturellt underskott på strategiskt tänkande med längre tidshorisonter.

I Försvarsmakten sträcker sig den senaste perspektivstudien till 2035. I den strategiska inriktningen talas det om att ”obemannade farkoster och rymdbaserade förmågor, ska kunna börja införas för att vara operativa runt 2030”. För att ta ett par exempel.

Polisförbundets ordförande Lena Nitz:

– I försvarspolitiken gör man noggranna omvärldsanalyser som man sedan grundar politiska beslut på. Det finns en försvarsberedning som lägger förslag för en långsiktig försvarspolitik över blockgränserna. Det finns inte inom polisen.

Hur ser Polisförbundet på det?

– Polisförbundet vill ha en polisberedning, Om man är så noggrann med den yttre säkerheten borde man vara lika noggrann med den inre säkerheten som polisen står för. Då slipper vi bli ett politiskt slagträ. Det är bra att våra frågor ligger på bordet, men det blir ofta kortsiktiga politiska, populistiska lösningar.

En handling SvD har tillgång till visar att polisen kontaktade försvaret med en begäran om militärens ”benägna bistånd” i juli 2015:

”Det är närmare fråga om strategisk omvärldsbevakning, analys och planering till stöd för utvecklingen av myndighetens kärnverksamhet. Således funktioner och verksamhet av det slag som är väl etablerade i Försvarsmakten. Uppdraget är angeläget”.

Projektet fortsatte med en förstudie, seminarier, en slutrapport och ett internt diskussionsunderlag med inriktning på inriktningen internationell gränsöverskridande organiserad brottslighet, cyberkriminalitet, terrorism, och migration.

Under tiden började marken gunga under fötterna på Dan Eliasson. Utredningsresultaten dök nedåt medan polisen slet med omorganisationen och flyktingvågen. Avgångskraven kom som ett brev på posten.

I februari 2018 höll det inte längre. Poliskrisen uppfattades som en allt större politisk belastning. När alliansens företrädare regelbundet ifrågasatte Eliasson valde S-MP-regeringen att visa handlingskraft genom att byta ut Rikspolischefen.

– Jag hade gärna fortsatt, förklarade Dan Eliasson utan att utveckla ämnet närmare.

Lösningen på ledningskrisen vid Polismyndigheten blev en rockad i den högre skolan.

För att ge Dan Eliasson möjlighet till en snygg reträtt erbjöds han ett nytt jobb som kompensation: som generaldirektör på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Eliasson hade inget annat val än att acceptera.

Till ny Rikspolischef utsåg S-MP-regeringen Säpochefen Anders Thornberg. Ett annat namn som diskuterades var Klas Friberg, regionpolischef i region Väst. Friberg hade sina förespråkare, men när regeringen stannade för Thornberg fick Friberg istället ta över chefsjobbet på Säkerhetspolisen och därmed fullbordades rockaden.

Med Anders Thornberg fick Polismyndigheten ”det man länge hade törstat efter”: en polis som chef. Vid utnämningen hänvisade Thornberg till sina egna erfarenheter som patrullerande polis, utredare och spanare även om det låg långt tillbaka i tiden.

En konsekvens av skiftet på Rikspolischefsposten var att det strategiska omvärldsprojektet hamnade i papperskorgen.

– Det självdog när det inte längre fanns något intresse, säger en person med insyn i projektet.

I olika handlingar finns vissa spår av att arbetet: att det ”beaktas”, att det rapporterats uppåt och att ledningsgruppen kan komma att dra nytta av det arbete som lagts ner. Men i Rikspolischefens beslut om ”Polismyndighetens strategi 2024” från juli 2018 ligger tyngdpunkten på visioner och verksamhetsidéer. Målet är ”en tillgänglig polis som gör hela Sverige tryggt och säkert”.

Anders Thornberg spikar även polisens värdegrund:

”Nära medborgarna och tillsammans leder vi effektivt och engagerat det brottsbekämpande arbetet.”

Beslutet sammanfattas också i en färgglad broschyr som skickats ut till landets poliser. Här ställer Anders Thornberg ut ett ambitiöst löfte om polisarbetet:

”Brottsaktiva individer ska identifieras och lagföras i ett tidigare skede. De internationella mobila brottsnätverken ska mötas tidigt och kraftfullt. Bekämpningen av den organiserade och avancerade brottsligheten ska utvecklas för att bli mer effektiv.”

Frågan är bara hur det här ska gå till och hur målet ska uppnås. Docent Micael Björk delar Polisförbundets uppfattning att omorganisationen inte kan ses som slutförd:

– Jag uppfattar det som att man fortfarande brottas med problem som har att göra med reformplanerna, de förutsättningar för polisarbetet som den här ombildningen innebar.

Hur då?

– Framför allt skapades nya styrproblem. Det man egentligen ville åstadkomma, att få en tydligare styrning av polisen, uppfattar jag inte att man har fått.

På en punkt är framtidsutsikterna goda. Polismyndigheten har starkt politiskt stöd för att öka antalet anställda. Rikspolischefen har redan tillsatt en ”nationell samordnare för tillväxt 2024″, en tidigare medarbetare från Säpo.

I Polismyndighetens nyligen offentliggjorda årsredovisning för 2018 fångar Anders Thornberg i sitt förord också snabbt upp den politiska överenskommelsen mellan S, MP, C och L och det som sägs i punkt 69: ”10 000 fler polisanställda till 2024.”

”Genom vår nya Strategi 2024 får verksamheten en långsiktighet som möjliggör den politiska färdriktningen – att växa och bli 40 000 anställda”.

Enligt Lena Nitz vid Polisförbundet ”gapar det stora svarta hål överallt i polisens organisation”. Samtidigt är det ”en gigantisk utmaning att bli så många fler på på kort tid.”

– Hur realistiskt det är att klara det här utan att tumma på krav och kvalitet beror helt och hållet på vilka beslut riksdag och regering kommer att ta framöver. Det finns inga genvägar. Det handlar om löner och anställningsvillkor, det måste vara värt att arbetas som polis. Det måste vara ett framtidsyrke med utveckling och karriärvägar som gör att det är värt att vara polis ett arbetsliv.

Även i polisledningen ser man luckorna som har funnits ända sedan den nya organisationen genomfördes.

– Kostymen som ritades då var för stor i förhållande till resurserna, säger en person med insyn i frågan.

När ”de värsta hålen” har fyllts igen är frågan då hur övriga resurser ska fördelas.

Ett alternativ är att ”växa organiskt i den befintliga strukturen”. Ett annat att ”skruva på organisationen”. Det kan handla om att prioritera till exempel gränskontrollerna, utredningsresurserna eller att förstärka med poliser i yttre tjänst i de lokala polisområdena.

För få olika alternativ på bordet pågår nu en så kallad verksamhetsanalys på polisledningens initiativ, enligt ett internt meddelande från NOA-chefen Mats Löfving den 21 januari:

”I morgon drar vi i gång arbetet i den Nationella operativa ledningsgruppen med en verksamhetsanalys som bland annat ska ge svar på hur behovet av polisverksamhet ser ut 2024, hur vi bäst ska möta det behovet internationellt och nationellt och vilka konskevenser detta får för hur vi prioriterar Polisens resurser under perioden fram till dess”.

– Ett annat sätt att säga det är att Rikspolischefen famlar i mörkret efter något som kan fungera, säger en person med insyn i projektet.

Ett annat internt projekt handlar om hur styrningen ska fungera.

”Polisledningen behöver i nuläget en utvecklad ledningsförmåga för att fullgöra ålagda uppgifter på ett tillfredställande sätt”.

Uppenbarligen pågår det fortfarande ett intensivt organisationsarbete i Polismyndigheten. Både verksamhetsanalysen och ledningsprojektet ska slut redovisas för Rikspolischefen under våren.

För de politiska partierna har brottsbekämpning och rättsfrågor under senare år seglat upp som en allt viktigare trygghets- och trovärdighetsfråga. Polisledningen är nu angelägen om att förankra sina åtgärder politiskt.

Bara dagarna efter övergången från Löfven I till Löfven II-regeringen i slutet av januari hölls ett första möte med den nye inrikesministern Mikael Damberg, enligt ett internt utskick. Vid ett nytt möte en knapp månad senare, den 21 februari skärpte Damberg tonen och ställde flera konkreta krav på polisledningen.

Mötet beskrevs i ett internt utskick från NOA-chefen Mats Löfving några dagar senare:

”I torsdags besökte inrikesministern myndighetens ledningsgrupp. Han betonade fyra saker;
1. Det grova våldet kopplat till gäng/utsatta områden måste ner.
2. Läget i utsatta områden måste utvecklas positivt.
3. Polisens lokala närvaro i hela landet måste stärkas-Sverige ska hållas ihop.
4. Polisen ska bli 10 000 fler medarbetare till utgången av 2024.”

Mikael Dambergs synpunkter kan inte ha kommit som någon överraskning för polisledningen. Redan i augusti 2018 tog Rikspolischefen beslut om en strategi och vision för utsatta områden:

Målet med arbetet i de utsatta områdena är att det ska finnas en god förmåga att bekämpa brottsligheten i lokalsamhället över tid där alla medborgare ska ha samma rätt till säkerhet och trygghet”.

Polisen ska enligt Rikspolischefen också bidra till att ”främja demokratiska värden och ett jämställt samhälle”:

”I utsatta områden är otrygghet bland kvinnor större och barn kommer i tidig ålder i kontakt med kriminella aktörer vilket ställer höga krav på att jämställdhets- och barnperspektiv beaktas i arbetet.”

Frågan som kvarstår även efter den utförliga visionen är hur det här ska gå till och utföras i praktisk handling.

När 2018 summerades blev året det svartaste hittills. Totalt krävde skjutningar över hela landet 45 dödsoffer, varav elva enbart i Stockholmsområdet. 119 av totalt 306 bekräftade skjutningar inträffade i utsatta områden med 23 ihjälskjutna som följd.

Politiskt är gängkriminaliteten och dödsskjutningarna ett stort problem för regeringen.

Så länge våldet pågår mitt i det vardagliga livet över hela landet går det inte att påstå att polisen har kontroll över situationen. Därför försöker inrikesministern tvinga fram resultat och närmar sig i sina direktiv direkt ordergivning.

I årsredovisningen för 2018 lyfter Rikspolischefen Anders Thornberg på sedvanligt sätt fram positiva tendenser. Vissa kurvor pekar också i rätt riktning. Ett exempel är att antalet ärenden redovisade till åklagare ökade med 3,7 procent” under 2018.

Förklaringen finns på ett annat ställe i årsredovisningen: att brottsuppklaringen ökade ”till stor del genom ökade insatser på områdena narkotika- och trafikbrott”.

Konkret innebär det att antalet ärenden som gick vidare till åklagare ökade från 149 819 under 2017 till 155 352 2018, alltså en ökning med totalt 5533 ärenden, varav 5518 var trafik- och narkotikabrott, en andel på 99,7 procent.

Samtidigt minskade antalet stölder och skadegörelsebrott som lämnades till åklagare. Kritiker som påstår att Polismyndigheten står och stampar har visst fog för det.

Enligt Statskontorets rapport från 2018 utnyttjar polisledningen ”inte fullt ut de fördelar en samlad organisation ger för att styra verksamheten”:

Ett exempel är införandet av Polisens nationella utredningsdirektiv (PNU), som innehåller en rad åtgärder för att höja kvaliteten inom utredningsverksamheten. Statskontoret konstaterar att centrala delar av PNU ännu inte har genomförts i hela landet.”

Bo Wennström, professor i rättsvetenskap:

– En viktig fråga som kommer inifrån polisorganisationen, från personer som varit med länge, är varför problemen alltid kommer tillbaka. Det finns saker som pågått i åratal och fortfarande inte är införda. Det här utredningsdirektivet på den brottsutredande sidan har blivit liggande i 15 år. Det är fantastiskt.

Först när polisen når upp till den ursprungliga kravbilden om ökad effektivitet, högre kvalitet och ”väsentligt förbättrade resultat” kan man säga att polisreformen passerar mållinjen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...