Ett valresultat bör avspeglas både i regeringens sammansättning och i sakpolitiken. Det var själva idén bakom 1970-talets stora grundlagsutredning.
Konstitutionellt är Löfven III ett haveri. I praktiken är statsministern en politisk målvakt underställd La Primadonna (C).
Stefan Löfven har nu tillsatt samma ministrar som avgick. Minus en landsbygdsminister. Expertuttalanden om att Löfven tänkte placera någon av sina tyngsta ministrar på den undanskymda positionen var naturligtvis rent nonsens. I det S-märkta maktpusslet är posten irrelevant. Nu försvann den. Ett enkelt offer för Löfven.
Även kungen har välsignat tilldragelsen vid högtidlig konselj på slottet. Den traditionella gruppbilden på Slottsbacken är förevigad. Löfven III är ett faktum.
Löfven I vilade initialt på decemberöverenskommelsen, där SD exkluderades från inflytande i en uppgörelse som blev början till slutet för alliansen.
Löfven II grundades på januariavtalet och då likställdes även V med SD och stämplades som extremister efter att ha samarbetat med S i decennier – för all del också kontrollerats och övervakats under den tid när IB och SAPO (den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen) opererade på svenska arbetsplatser, om vi nu för ett ögonblick ska minnas den delen av den svenska politiska historien, inte enbart SD:s ursprung.
För övrigt övervakades även personer med borgerliga sympatier som kunde tänkas utgöra ett hot mot den socialdemokratiska hegemonin i fackföreningarna (i förlängningen kollektivanslutning och medlemsavgifter), t ex genom att aspirera på en styrelsepost. I korta drag kontrollerades vid behov alla utifrån sina politiska åsikter i samverkan mellan S och den militära underrättelsetjänsten (IB). Ganska extremt på sitt sätt även det, särskilt i ett statsbärande parti i en stabil demokrati. Makten hade – och har – inget pris.
Ytterligare en parentes kan ju vara att om S haft samma väloljade kontrollmekanismer på plats nu hade V-ledaren Nooshi Dadgostars agerande i frågan om marknadshyrorna inte kommit som en en blixt från klar himmel. Det hade räckt med en lite skarpare omvärldsbevakning för att förstå att en liten tjej som tvingas från hus och hem (hyreslägenhet i Göteborg) eftersom föräldrarna inte kan betala när hyran höjs, vid sidan av politiska skäl även har en personlig övertygelse och att det är en bevekelsegrund som det inte går att bortse från.
Vid en jämförelse med I och II vilar Löfven III på ingenting. Det finns varken ett samstämmigt regerings- eller budgetunderlag. Löfven I hade 144 S-MP-V mandat, ett mer än alliansen när SD räknades bort. Januaripartierna var större än högeroppositionen, 167 mot 154, så länge V höll sig passivt på sin kant.
Den minsta gemensamma nämnaren mellan Löfvens tre skapelser är att ingenting av det som nu skett från regeringsskiftet 2014 och framåt var asvikten med den grundlagsutredning (SOU 1972:15) som arbetade mellan 1966 och 1972 och låg till grund för den nya regeringsformen och riksdagsordningen 1974.
I förarbetena studerades bland annat ingående hur regeringsskiften går till i andra länder och på vilken grund en regering ska tillträda i Sverige. I det avslutande betänkandet konstaterades att den representativa demokratin, alltså väljarnas uppfattning, och parlamentarismen är hörnstenar i det svenska statsskicket och att det ska återspeglas i politiken och regeringens sammansättning:
”I författningen bör det komma till klart uttryck att all offentlig makt i landet primärt ligger hos folket, att riksdagen är det centrala statsorganet och att riksstyrelsen ligger hos en regering som grundar sin ställning på riksdagens sammansättning och är ansvarig inför riksdagen. Riksdagens dominerande ställning bör komma till uttryck i grundlagen.”
Det framgår vidare att den regering som bildas ska ”kunna agera med den kraft och snabbhet som fordras i ett utvecklat samhälle som vårt”.
Löfven III kommer däremot inte att kunna åstadkomma ett dugg om La Primadonna (C) inte ger klartecken. Så här långt är beskedet att statsministern inte får förhandla med V om budgeten, vilket Nooshi Dadgostar krävt för att stödja regeringens förslag i en slutvotering. MP förväntas följa den överenskommelse Annie Lööf träffat med Stefan Löfven men som MP:s partistyrelse underkänt. Varken i regeringsformen eller riksdagsordningen nämns utpressning och ultimatum som en del av statsskicket.
Stefan Löfven sitter nu som regeringschef på Annie Lööfs nåder, mer som en politisk målvakt och marionett för C-ledarens egna maktambitioner än som en statsminister och partiledare för riksdagens största parti. All värdighet har lösts upp i atomer. Grundlagsfäderna vrider sig i sina gravar.