2025 fick ett snöpligt slut för Ulf Kristersson. Det kombinerade arbets- och lunchmötet med Tidöparterna hemma i bostaden i Strängnäs gav inte statsministern något lyft i opinionen. Istället var det SD och Jimmie Åkesson som ökade. Toppnoteringen för SD i december landade på 23,7 (+2,7) procent i Novus jämfört med 17,6 (-1,8) för M.
I Demoskops förtroendebarometer nafsade Jimmie Åkesson S-ledaren Magdalena Andersson i hälarna med 42 procent mot 45 avseende vem som har som ganska eller mycket stort förtroende bland väljarna. Ulf Kristersson sladdade på 38 procent.
Förändringarna mellan enskilda mätningar är ofta små, däremot är trenden otvetydig. Kristersson tenderar att halka efter undan för undan. Åkesson knaprar in på Andersson allt eftersom. I augusti 2023 noterade Andersson 59 procent i förtroende mot 31 procent för Åkesson. Nu är det i det närmast dött lopp.
För SD:s belackare är decembersiffrorna minst av allt vad man hade önskat sig. Försöken att isolera partiet från politiskt inflytande med röda linjer har visat sig ha en motsatt effekt än den avsedda om man ser till hur partiets tillväxtkurva utvecklats.
Trots – eller tack vare – det envetna avståndstagandet har SD fortsatt öka i det ena valet efter det andra, från 2,9 procent 2006 till 20,5 i det senaste 2022, i genomsnitt med 3,8 procent i Åkessons fem riksdagsval.
En blick i backspegeln kan vara på sin plats.
2006 dubblade SD antalet röster till 2,9 procent. Om partiet redan då tagit sig över fyraprocents-spärren hade allianspartierna tappat sin egen majoritet i Riksdagen. Fredrik Reinfeldts nytillträdda regering hade hängt löst redan från början.
2010 hände just det. SD klarade spärren med råge, fick 5,7 procent, tjugo mandat och en vågmästarroll. Alliansen valde att sitta kvar vid makten pga att man fick 173 mandat mot vänsterns 156. Politiskt blev man beroende av att SD inte röstade med S, MP och V.
2014 kunde SD räkna hem 12,9 procent och 49 mandat. Allianspartierna stannade på 141 mandat mot 159 för S, MP, och V. Om alliansen fortsatt regera hade man varit beroende av SD:s aktiva stöd vid varje omröstning. I det läget gav Reinfeldt upp och släppte fram Stefan Löfven som statsminister.
För att SD skulle hållas borta från makten enades övriga riksdagspartier om den hårresande decemberöverenskommelsen, dvs att partiet skulle räknas bort från regeringsekvationen och det politiska beslutsfattandet under åtta år, till valet 2022. Skräcken för SD satte den representativa parlamentarismen ur spel. Politikerna med Löfven i spetsen fattade inte bättre. Att det sprack efter bara nio månader är en annan historia.
2018 krympte marginalen till ett mandat mellan vänstersidans 144 mot de borgerligas 143. En regering med Ulf Kristersson som statsminister hade ändå, precis som 2014 blivit beroende av aktiv stödröstning från SD, nu med 17,5 procent och 62 mandat. C och L satte upp röda linjer mot SD och valde S med V i släptåg framför M med Åkesson på axeln.
Därmed var den en gång så mödosamt hopsnickrade borgerliga alliansen förpassad till historieböckerna. Motståndet mot SD blev den enda definierande omständigheten i regeringsfrågan.
2022 accepterade M, KD och L slutligen att SD med 20,5 procent och 73 mandat räknades in i i regeringsunderlaget. Tidöpartierna samlade 176 mandat mot vänstersidans 173, en knapp med tillräcklig majoritet för att Kristersson skulle väljas till statsminister. För första gången fick SD ett formellt inflytande, men inga ministerposter.
Så vad händer nu, i det lite längre perspektivet?
I kristallkulans sken kan man utan större fantasi föreställa sig att Tidöpartierna förlorar valet 2026 och att Magdalena Andersson återkommer som statsminister, antingen med en S-regering i minoritet eller i någon form av koalition med MP, C och V. L åker ur Riksdagen medan SD noterar ett sjätte segerval på raken.
Trots det blir det en alltså klar seger för vänstersidan och ett väntat regeringsskifte.
Förutom Magdalena Andersson återkommer en lång rad övervintrade ministrar från Löfventiden: Mikael Damberg (finans), Morgan Johansson (utrikes), Peter Hultqvist (försvar) och Anders Ygeman (utbildning) m fl. Mer fantasilöst kunde det inte gärna bli, och kanske var det inte riktigt vad väljarna hade förväntat sig.
Fyra års rödgrön röra ovanpå det är heller ingen vild gissning med tanke på den inbördes splittringen mellan partierna på vänsterkanten. Under tiden kan man tänka sig att det största oppositionspartiet gynnas av situationen och fortsätter att växa sig allt starkare.
Inför valet 2030 är konsekvensen att den politiska kartan har ritats om i grunden. SD sniffar på 30-procents strecket i opinionsmätningarna och siktar på det sjunde raka segervalet. Med M och KD får SD majoritet i flertalet opinionsmätningar.
Samtidigt har Magdalena Anderssons stjärna dalat. S kämpar för att behålla distansen till 25-procents strecket. C och MP stångas med fyraprocents-spärren. Även V tappar mark och gör desperata utspel om att avskaffa den privata äganderätten.
För SD:s del har framgångarna ökat den politiska aptiten. Jimmie Åkessons tuppkam växer undan för undan. 2026 var kravet statsrådsposter. Partiet startade en ”akademi” för att träna upp sina tjänstemän i regerandets konst. 2030 är målet högre satt. Nu är det statsministerposten som hägrar.
Under hela sin politiska karriär har Åkesson spelat det långa spelet och nu har han för första gången segervittring på allvar. Det mest militanta motståndet har skapat ett påtvingat utanförskap som gynnat SD mer än något annat.
Så till vida har de politiska bannbullorna varit kontraproduktiva. Ingen är mer tacksam över den naiviteten än Åkesson. SD:s banemän och kvinnor i politiken har i högsta grad varit behjälpliga med att lyfta honom själv och partiet mot allt högre höjder.
Det gäller även fiendelägret i media. DN:s ledarsida med sitt eviga malande om regeringssamverkan mellan S och M, en alltid lika dödfödd tanke, och en ofta genomskinligt partisk nyhetsrapportering har gett SD oändliga mängder draghjälp och gratisreklam under flera decennier.
För Åkesson har pariastämpeln och retoriken om främlingsfientlighet och att partiet utgör en säkerhetsrisk varit ett ovärderligt och självgenererande bidrag för SD:s mobilisering mot det politiska och mediala etablissemanget.
Även TV4:s gamla trollavslöjande på sin tid gav vind i seglen. Åkesson kunde slå tillbaka under bältet och det är en av de grenar han behärskar allra bäst efter alla sina år i politiken. Kulturkrig och polarisering har alltid varit partiets livsluft, Åkesson älskar det. Motstånd föder motstånd och göder SD:s framgångar.
Med viss nostalgi erinrar Åkesson sig att det stora genombrottet kunde ha kommit långt tidigare. I januari 2020 var SD Sveriges största parti med 24 procent och S på 23 i Ipsos. Månaden efter tappade S till all-time-low med 22 innan pandemin slog till världen över och slungade tillbaka regeringspartiet över 30 igen.
I kristider slöt svenska folket upp bakom dåvarande statsministern Stefan Löfven och hans ministrar. Likaså merparten av media som tagna av stundens allvar rapporterade okritiskt från alla presskonferenser draperade i svenska flaggor. Den som säger att Löfven och hans strateger i Statsrådsberedningen utan att tveka en sekund utnyttjade pandemin för egna politiska har uppfattat saken alldeles rätt.
Att media inte förmådde granska vad pågick visar tyvärr att merparterna av de som leder nyhetsarbetet på redaktionerna inte längre förstår vad det journalistiska uppdraget går ut på (den som vill ha exempel från SvD där jag var anställd då kan läsa mer i min bok Media från insidan, 2022).
Utan covid kunde de politiska förutsättningarna välts över ända redan vid den tiden. SD har från och till varit tillbaka på samma höga nivå som då. Skillnaden är att S länge höll sig kvar över 30 procent utan problem. Nu är det historia.
I maj 2030 bjuder Jimmie Åkesson hem övriga Tidöledare till bostaden i Sölvesborg. Han har just firat 25 år som partiledare. Ingen har suttit längre än så. Klassiska S-ledare som Tage Erlander och Per Albin Hansson fick ihop 23 respektive 21 år. Åkesson ser framtiden an med tillförsikt och har inga planer på att sluta.
Med tanke på att SD är det klart största partiet i regeringsunderlaget till höger och större än M och KD tillsammans har de båda andra Tidöpartierna fallit till föga och accepterat SD-ledaren som statsministerkandidat. I annat fall har Åkesson precis som vanligt hotat med att gå i opposition.
Med statsministerposten bekvämt inom räckhåll serverar Jimmie Åkesson köttbullar hemma i köket under glada tillrop från övriga deltagare. Runt bordet sitter även KD:s Ebba Busch och M:s Gunnar Strömmer som tog över när Kristersson hade gjort sitt efter den bittra valförlusten 2026. För att återuppliva minnet av när Tidöpartierna regerade har Åkesson rotat fram den gula tröjan från Strängnäsmötet knappt fem år tidigare.
På menyn står också ett gemensamt valmanifest: Tidö 3,0. Innehållet bär i högre grad än tidigare SD:s politiska prägel, bl a ska public service slås samman till ett bolag med halverade anslag och en styrelse tillsatt av regeringen. Som ordförande har Åkesson tänkt sig sin mångårige stabschef Linus Bylund.
Under valnatten i september 2030 står det klart att C tvingas lämna riksdagen och att L misslyckats med att ta sig tillbaka. För båda partierna väntar en tynande tillvaro i den politiska förskingringen. C-ledaren Emil Källström skyller valnederlaget på att företrädaren Annie Lööfs låsning i regeringsfrågan dussinet år tillbaka suddade ut partiets borgerliga identitet och att den skadan aldrig gick att reparera.
Tidöpartierna samlar egen majoritet i Riksdagen med god marginal. Därmed är resten en formalitet. Jimmie Åkesson väljs till statsminister på första försöket i partiets historia. S, MP och V trycker på rött, men det hjälper ju inte.
Vid den efterföljande presskonferensen är Åkesons besked att han siktar på minst två mandatperioder i Rosenbad. Under tiden tänker han göra SD till Sveriges statsbärande parti.
Innan det här har hänt i verkligheten kan SD:s motståndare i andra partier välja att lägga om kursen och ta den hårda striden i sakfrågorna och i övrigt behandla partiet som ett bland andra och acceptera principen om alla rösters lika värde. Det kan inte gärna gå sämre än hittills.
Det borde förstås ha skett långt tillbaka i tiden. SD har fortsatt växa med stormsteg medan C och L omsorgsfullt grävt sin egen grav och drivit sig själva mot politisk undergång utan att åstadkomma något annat än just det. Ändå är det bättre sent än aldrig.
Om man tragglar vidare på den inslagna vägen kan Jimmie Åkesson mycket väl vara Tidöpartiernas statsministerkandidat i valet 2030. Och även den som läser upp regeringsförklaringen efter Riksmötets öppnande när SD tjugo år efter riksdagsdebuten slutligen erövrat den politiska makten i Sverige och lagt vantarna på statsministerposten.
Tidigare nyårstexter.
2024:
2023: