Sympatiyttringarna haglade över Anna-Karin Hatt efter det plötsliga avgångsbeskedet. Både politiker och politiska kommentatorer i media stämde in i sitt avståndstagande från politikens hårda villkor, i Hatts version sammanfattat med ”hat och hot” utan närmare precisering. ”Det är ett nederlag för Sverige, för demokratin och för en samtid där volymen är alldeles för uppskruvad”, skrev kolumnisten Oisín Cantwell i Aftonbladet. Det är att göra saken väl simpel, men nu var det spåret för dagen.
Företrädarna Maud Olofsson och Annie Lööf var chockade och bestörta över att Hatt ansett sig nödgad att överge sitt parti med mindre än elva månader till valdagen i september 2026.
”Jag är ledsen för Anna-Karin, jag är ledsen för Centerpartiet men jag är också ledsen för det samhällsklimat vi har skapat”, sa Olofsson i P1 Morgon och lade till att det hände att det redan på hennes egen tid hände att hon ”grät en skvätt” när hon kom hem efter en lång arbetsdag som partiledare och under en period även näringsminister i alliansregeringen.
I ett inlägg på Facebook skrev Annie Lööf att det ”har berört mig djupt” att Hatt lämnar sitt uppdrag med hänvisning till hat och hot. ”Tack Anna-Karin, för din insats, ditt ledarskap och ditt mod inte bara under din tid som partiledare utan också övriga år då vi haft förmånen att arbeta tillsammans.”
Ja, Hatt satt i regeringen tillsammans med både Lööf och Olofsson. Hennes tid i politiken sträcker sig tillbaka till mitten av 1990-talet när hon ingick i ungdomsförbundet CUF:s ledning. Vi talar om drygt tre decenniers erfarenhet av politik från och till.
Några år senare blev hon talskrivare åt en annan kortlivad Centerledare, Lennart Daleus. I hans enda val, 1998, backade C med 2,5 procent till då rekordlåga 5,1 procent. I Ann-Karin Hatts sista mätning som partiledare landade C på 4,7. Partiet har inte lyft under hennes tid. I valrörelsen hade Hatt fått kämpa för att rädda partiet kvar i riksdagen, surrad vid det nedärvda SD-motståndet.
Hatt var inte nöjd med Daleus. ”Jag var en av dem som kände: men vänta, han har ju ingen idé om vad han vill med sitt politiska engagemang och sin makt. Jag kunde inte stå bakom det.”
Konsekvensen för hennes egen del var att det tog stopp – första gången. ”Hösten 1998 sprang jag rakt in i väggen. Det bidrog kanske också till att jag valde att ta steget bort från politiken vid millennieskiftet,” berättade hon efter ett par månader som nyvald partiledare.
Andra gången det tog stopp var efter valnederlaget 2014 när hon förlorade både sin ministerpost och sin riksdagsplats. Hatt klev av, lämnade politiken, gick över till posten som VD för arbetsgivarorganisationen Almega och efter vidare till samma befattning i LRF. Däremellan hann hon utmana Annie Lööf som Maud Olofssons efterträdare – och förlora.
Elva år senare erbjöds hon partiledarposten när Muharrem Demirok gjort sig omöjlig och tvingades bort. Orsaken var att han ville se Magdalena Andersson som statsministerkandidat. Det var egentligen en självklarhet eftersom Annie Lööfs röda linjer mot SD bitit sig fast i partiets medvetande. Däremot fick man inte säga det högt utan ett formellt ställningstagande från partiets sida och då var det exit Demirok.
Hatt ärvde den problematiken oavkortat och det kan ha blivit en tung börda att bära med tanke på att hon är en i grunden borgerlig politiker med borgerliga preferenser. Rörelsefriheten var minimal. Anti-SD var allt, resten inget, t ex sakpolitiken. Det är inte säkert att Hatt såg någon lockande framtid i det.
Ändå såg hon till att själv måla in sig i det hörnet, allt hårdare, allt eftersom. ”Vi kommer inte att sitta i en regering där Sverigedemokraterna ingår. Vi kommer inte att medverka till att en regering där Sverigedemokraterna ingår kommer på plats. Vi kommer inte heller att sitta i en regering som är beroende av dem”, hette det i en intervju i september.
Hon sa allt utom att nämna Magdalena Andersson vid namn och därmed var alla dörrar stängda med en tröttsam valrörelse runt hörnet och antagligen en stundande regeringsbildning i januariavtalets anda. Det kanske tog emot för mycket. Bättre att tacka för sig innan det var för sent.
När erbjudandet om partiledarskapet kom från valberedningen i våras funderade Anna-Karin Hatt ett tag – och tackade sedan nej. Hon hade inte haft någon tanke på att återvända till politiken och ”efter moget övervägande” stod hon fast vid det beslutet.
Elva dagar senare hade hon ändrat sig. ”När jag fick bottna i tanken att jag nu sannolikt kan göra ännu mer nytta för samhället i politiken än i näringslivet, tackade jag ja till att nomineras som partiledare för Centerpartiet.”
Som partiledare fick Hatt en rekordhög lön från partiet på 223 000 kronor i månaden, 19 000 mer än statsministern och 70 000 mer än vad Demirok hade tjänat.
Hon deklarerade också att hon skulle hushålla med krafterna för att slippa gå in i väggen igen som på Daleustiden. Arbetsdagarna avslutades 17.30, mobilen var avstängd nattetid, ett ovanligt upplägg i en 24/7-politisk värld.
Anna-Karin Hatts tredje avsked till politiken har vi just upplevt – även den här gången tog det stopp, nu med anledning av hat och hot. Närmare vad det rör sig om går hon inte in på mer än i allmänna ordalag. ”Man känner att man hela tiden måste se sig om över axeln och kan inte ens känna sig trygg i sitt eget hem. Jag hade inte på förhand kunnat förstå allt det som skulle riktas mot mig.”
Oavsett om det är hela sanningen har hon förpassat sitt sargade parti mot avgrundens rand.
Den 7 oktober presenterade Anna-Karin Hatt Centerns budgetmotion för 2026 tillsammans med partiets ekonomisk politiske talesperson Martin Ådahl, en renodlat borgerlig politik med sänkt a-kassa och sänkta skatter med mera som hon tänkte sig skulle genomföras i samarbete med S, MP och V.
”En budget för framtiden” kallade Hatt sin skapelse. Det sammanfattande budskapet från partiledaren gick i samma anda. ”Med Centerpartiets budget skulle Sverige få 150 000 fler som jobbar, vi skulle nå utsläppsmålen och få ekonomin att växa. Det krävs hårt arbete och ansvarstagande politiker för att lösa både jobbkrisen och klimatkrisen. Centerpartiet är förberedda för att ta ansvar.”
Åtta dagar senare var det över. Däremellan en partiledardebatt i SVT. Partiets handlingar till landsmötet i november presenterade hon inte som det var tänkt. Dagen efter kallade hon till presskonferens och avgick, man får säga under dramatiska former och att det kom som en blixt från klar himmel. Ingen tycks ha anat något och det är anmärkningsvärt.
Centerpartiet har investerat tungt i Anna-Karin Hatt, både genom personliga villkor och förmåner som ingen annan partiledare kommer i närheten av, i form av dyra annonskampanjer i media och en valplanering där hon skulle stå i självklart fokus och lyftas fram som partiets stjärna och framtidshopp.
Allt detta är nu förpassat till sophögen. Tillåt mig anmäla avvikande mening, Anna-Karin Hatt har kanske haft en svår upplevelse under sina fem månader som partiledare. Om det varit värre för henne än för andra toppolitiker går inte att avgöra pga att motiveringen är så knapphändig och diffus. Men hon skulle bitit ihop åtminstone över valet nästa höst, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna och fullföljt valrörelsen.
Nu svek hon istället sina kvarvarande partikamrater i Centerrörelsen å det grövsta. Hatt agerade inte som den ansvarstagande politiker hon själv pratade om när budgetmotionen presenterades.
Än slank det hit, än slank det dit, än slank det ner i diket. Anna Karin Hatt förtjänar ingen offerkofta.